Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juni 1868, sida 1

men så der bitter är emellanåt sanningen Vet man sedan att trenne söner af gamla lefvande målare (alla 3 papporna jurymän belönades och en sjerde, yngre broder til en celebritet, var på förslag, samt att alls utlänningar ratades på grund deraf, att do fingo för många pris förra året — vet man allt detta, då anar man ej, men mar känner tydligt nog huru rättvisa skipas i hederslegionens hemland. Egoism dikterar besluten; efter 3 medaljer vankas det, för att här vara en respekterad man. oundgängliga röda bandet. Förra året var franska rådet medgörligt nog, ty då visste alla deruti avt i utbyte för den älskvärda medgörligheten skulle vankas stjernor från alla verldens zoner — och de kommo äfven. Systemet är bra, men neka kan väl ingen, att det ju är en stor skilnad på om man har ett namn på grund af förtjenst och talang, eller om man tilldelas talang och höjes för sitt medfödda namns skull. Ack, den som hade en sådan pappa! är jag frestad utropa! ... men oss emellan ... du känner ju mina goda svenska principer. Nu äro vi emellertid vid målet. Med annotationspennan i ena handen och katalogen i den andra samt med allvar och kännaremin målade i fysionomien inträder jag i det aldra heligaste, ,salon carr. I de bästa museer benämner man så det rum, der (jag vågar uttrycket) gräddan af de skönsta och dyrbaraste konstverken ha sin plats. Här är ej stort deras värde i ena eller andra afseendet taget i betraktande — ett och annat är emellertid godt nog. Öfvervägande synes allt hvad napoleonistiskt heter; sedan komma samtidens regenters porträtter jemte några illustrationer till dessa höga personligheters historia, en batalj, en kröningsscen etc. Slutligen förefinnas, som en sorts fyllnad till det hela, åtskilliga historiska taflor och arbeten, synnerligen af dem, hvilka genom ställning och namn hafva djupa försänkningar i det kejserliga elementet. Man har skrikit, rättare skrifvit och klagat mycket deröfver, att konstens förr beligast ansedda rum blifvit förvandladt till en napoleonistisk glorifikationsort. Jag för min del finner ganska naturligt att en kejserlig kommission placerar särskildt och på hedersrum hvad kejsaren för att uppmuntra konsten låter utföra och samlar i taflor, lika mycket till illustrerande af sin samtids som sin egen historia. Under rådande sambhällsskick skulle vara både opolitiskt och äfven mot all höflighet och etikett stridande att upphänga , afsides bilder af nu regerande kejsare, konungar och drottningar. Drottning Isabella af Spanien på sin andalusiske häst, omgifven af gemål och stor lysande stab, skulle t. ex. helt säkert begärt upprättelse, om hon nödgats rida fram uti den s. k. ecole de laid (de yttersta stora salarne, dit det fula och dåliga förvisas) För den mäktige preussiske kungen vore det säkerligen äfven obehagligt att erfara, det hans pompösa kröning firas i en af nämnde lokaler. Här kunde ju blifva krig för sådan en missaktning. Som du vet, håller jag mig för en god trotjenare, och till försvar för min enskilda äsigt angående hedersplatsernas besättande vill jag anföra en ojäfvig sats: Non cuique datum est habere coronam. Centern af salon carr upptages af en kolossal tafla, målad af tysken Meister, föreställande Napoleon, ryske kejsaren och kungen af Preussen, hvilka till häst besitva sig ut på den revye, som här i Paris till de sednare monarkernas ära blef hållen förra året. Figurerna äro ganska pra målade, men hästarne, hvilka komma ioppande ut ur ramen mot åskådaren, äro krångliga till både form och färg. Samma imne i mycket mindre proportioner af Dumays är vida bättre behandladtderiti hafva ryttare och hästar goda rörelser, och omgifningarne äro rika på goda ponter. Preussiske konungens kröning i Königsdergs dome af Menzel är en mycket stor ödgredelin historia, som ej stort förtjenar ch ej heller vinner beundran. Likaså aknar drottning Isabellas porträtt, hvarm jag ofvan nämnt, ett godt konstverks ödvändiga egenskaper: hästarne äro träd— Jag förstår. — Du låter föra allt detta till din bu