Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juni 1868, sida 2

korrespondenter från mångsaldiga tiamngar. Staden var festligt smyckad med blomster, svart-röd-gula, hessiska och nordtyska fanor. Storhertigen af Baden hade af sjukdom blifvit förhindrad att ditkomma; deremot väntades konungen af Wirtemberg samt konungen och kronprinsen af Preussen den 25:te om morgonen. Vid den inledande kyrkliga festen på Midsommarsdagen voro alla kyrkor uppfyllda. ÖSTERRIKE. Riksrådet har den 24 dennes slutat sina förhandlingar efter sju månaders nära nog oafbrutet arbete och ajournerat sina möten till den 7 September. Sessionen varit en af de mest betydelsefulla för errikes inre reorganisation, enär lagförslag af vidt omfattande och genomgripande vigt dels blifvit antagna, dels förberedda till genomförande: 1) lagen om konkordatets upphäfvande med afseende på konfessionernas inbördes förhållanden, presterskapets jurisdiktion i äktenskapsmål och kyrkans förhållande till undervisningsväsendet; 2) lagen om finansväsendets framtida ordnande och statsskuldens unifikation i förbindelse med en kupongskatt af 20 pct, och slutligen 3) lagen angående den österrikiska monarkiens blifvande militärförfattning. Som kändt är har kejsaren redan den 26 Maj sanktionerat förstnämnde lag; lagen om finansernas ordnande är antagen af riksrådets begge afdelningar och har den 23 dennes likaledes erhållit kejsarens stadfästelse; lagen angående den österrikiska militärförfattningen deremot har väl blifvit riksrådet förelagd, men har icke kunnat slutligt afgöras, enär en omfattande behandling deraf troligen skall fordra flera månaders arbete. Diskussionen och antagandet af sistnämnde lag äro således uppskjutna tills efter sommarferierna, ett uppskof, som likväl i verkligheten icke har så mycket att betyda, eftersom det detaljerade lagförslaget är utarbetadt af den vest-österrikiska och ungerska ministeren i förening samt knappast lärer blifva underkastadt stora förändringar. Visserligen förefinnes i rikets vestra halfdel etv parti, som är missbelåtet med medgifvandena angående ett nationelt ungerskt landtvärn med ungerskt kommandospråk, som icke skall kunna användas utom landets gränsor, likasom det i Ungern finnes en del politici af yttersta venstern, hvilka betrakta enheten af den aktiva kejserliga armen som ett förräderi emot Ungerus sjelfständighet, men i monarkiens begge halfdelar har det moderata partiet till den grad öfvervigten, att oppositionen mot militärlagen skall blifva utan väsendtligt inflytande på dess slutliga öde. Det må äfven tilläggas, att den af riksrådet i Wien antagna finanslagen för 1869, som fastställer 73 millioner gyllen till ordinarie armöutgifter, är baserad på den nya organisationen, likasom denna i grunddragen faktiskt redan är bragt till utföande. Man kan således med rätta påstå, tt Österrike under och genom den sednaste riksrådssessionen gjort stora framsteg i sin inre organisation, samt att de många och starka tvifvelsmål. som ofta varit yttrade om möjligheten af kejsarstatens pånyttfödelse, mer och mer förlora i kraft. Endast en hufvudfråga återstår ännu: utjemningen med det slaviska nationalpartiet i de vest-österrikiska länderna. Det är svårt att yttra sig öfver, huruvida det kan vara förhoppning om denna frågas snara lösning. Att dennal: fråga i hvarje fall tynger starkare på regeringen, än många tro, är tydligt förl. enhvar, som vet huru många anhängare det federativa systemet har bland kejsarstatens mäktiga aristokrati och presterskap. För Österrikes egen skull bör man hoppas, att det skall lyckas rikskansleren Beust att finna en form, under hvilken Vest-Österrikes öfvervägande slaviska befolkning kan finna sig tillfredsställd och törklara sig villig till samverkan för det helas upprätthållande och befästande. Men utan betydliga eftergifter åt de slaviska ländernas sjelfständighet och utan förändringar i den nuvarande författningen skall denna fråga knappast blifva löst på ett tillfredsställande sätt. Med sina finansoperationer har Österrike haft mera framgång, än man var böjd att tro, då den europeiska penningearistokratiens organer voro uppfyllda af varningar och förbittrade hotelser mot riksrådet, ifall det vågade beskatta de utländska kreditorerna. Det förhåller sig i verkligheten så, som en korrespondent i Wien skrifver till ,,Times den 17 dennes: ,Fruktan för, att riksrådets financiella åtgärder skulle göra ett mycket dåligt intryck på den europeiska penningemarksuaden, har icke bekräftat sig. Kursen på österrikiska statspapper har icke sjunkit, lutan tvertom stigit. Så länge det rådde sovisshet om det öde, som skulle drabba segarne af sådane statspapper, ville ingen Thafva med dessa papper att göra; nu dersemot, sedan saken blifvit definitift ordnad, hafva icke endast spekulanterna åter med T förkärlek vändt sig till de österrikiska värdepapperen, utan tillochmed många sådane, som endast önska en fast och antaglig ränta. Äfven efter kupongskattens införande gifva dessa papper ännu 8, procents ränta, och då denna ränta genom lagstiftningen är bekräftad, så är dispositionen af penningar på sådant sätt ingalunda ofördelakt:g. Såsom härofvan är omnäumdt, har kejsaren den 23 dennes cCa — -zOs — — ct VP — F——2S —0 — ÅALCsS AN — —— WY2e ——wp a —