Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juni 1868, sida 1

Slutligen inbröt denna så lifligt efterlängtade natt. Den var dyster och kolmörk. Vid midnatten hade vaktaren smugit sig in i Nandas cell; han hade insatt och vridit omkring nyckeln i låset med den största varsamhet, hvarefter han börjat utföra Mariannes befallningar. Det under dagen väl inoljade låset lemnade sina skrufvar ifrån sig utan motstånd. Det löstagna låset lades på golfvet jemte mejsel och skrufvar, så att lagens män kunde lätt varseblifva dem. Sedan karlen fulländat sitt värf, torkade ban sin panna, Det syntes att han gjorde skäl för sin betalning. -Ni kan intyga, min fru, att jag noga hållit mitt löfte; säg det till desså herrar, Det öfriga angår mig inte. Nu måste ni fatta mod. — Jag skall hafra det, sade Wanda. Mannen aflägsnade sig på tåspetsarne; oaktadt kylan gick han barfota al ren försigtighet. Baronessan de Remeney blef ensäm. Väntans timmar äro obeskrifligt långa för oroliga, häftiga och egenmäktiga naturer sam Wandasj Likväl måste klockan slutligen blifva fem. Bronsklockan dallrade under hammaren, — Itt, två, tre, fyra, fem. — Den stolta baronessan erinrade sig vaktarens försigtighet. Hon aftog sina pelssodrade tofslor, och med fötterna betäckta endast af tunna silkesstrumpor började hon smyga sig genom de hvarandra orsande gängarse. Hon följde utefter muarne med sina stelnade bänder. O. denna uo minuters vandring öfver de fuktiga