Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juni 1868, sida 2

och herrar, samt befall hvad som skall serveras. — En champagnebischoff! sade Marianne, som ännu ej hade yttrat ett ord sedan afresan, men hvars snabba uppsattning ingaf henne det lämpligaste ordet för ögonblicket. Värden öppnade artigt dörren och stretade uppför stegen, som föreställde kyffets trappa. Man finner ej någon öfverdrifven lyx vid rue des Deux-Moulins. Vaktaren väntade dem, enligt sitt löfte till Riazis. En trettio års man med rundt hufvud, stora, utstående ögon, som förrådde hemsjuka och undergifven foglighet inom en herkulisk kroppsbyggnad. — Nå, min gosse, frågade monseigneur, — har ni nu besegrat er törsta tvekan? Har ni öfvervägt, att det är välstånd och oberoende så länge ni lefver, som jag bar föreslagit er? — Jag har öfvervägt, herre, och mitt beslut är fattadt. Förfoga öfver mig, men med vilkor att ej fordra något, som strider emot hvad vi mena med hedern. — Ni vet att man ej begär något vanhederligt eller oärligt af er. En kaka att framlemna, en dörr att öppna under natten, som följer efter denna. Ingenting vidare. Omöjligt att ause detta som ett brott, — på sin höjd öfverdrifven välvilja, och med klokhet så — — Säg nu edra vilkor? — Min herre, det är en stor summa. Min yngre bror drog konskriptionslotten i fjol. Han var familjeus kelgris. Mina föräldrar äro nära på åttioåriga. IIan var deras älderdoms barn. De tyckte mest om honom. Vi äro fattiga, och han!