Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juni 1868, sida 1

Inom hus var hon ej längre den fantastiska, nyckfulla och häftiga varelse, som eleganter och lättingar följde med blicken midt uti den parisiska hvirfveln. Efter nätter, tillbragta under sinnesrörelser, hade hon ålagt sig lugn och hvila. Hon tog knappt emot. Hon låg hela förmiddagen, vanligtvis till klockan tolf. På slaget tio inträdde kammarjungfrun i hennes sängkammare och lade på nattduksbordet morgonens bref, hvilka qvittrade om aftonens kärlek, samt de mera lättlästa tidningarne. Hon blickade tankspridd på brefven, antog en liten trumpen min och gjorde sig sällan den mödan att bryta dem. Deremot studerade hon noga tidningarne, — till och med teaterprogrammen. Hon hade verklighetens feber; hon ville före alla andra veta historien om duellen, som väckt uppseende på klubben, namnet på prinsessans älskare, snitten på klädningar för säsongen, som ännu icke börjat, samt den populäraste visan för dagen. Klockan tolf serverades frukosten, men icke i hennes matsal, utan i hennes budoir, der hon trifdes synnerligen väl och som hon sällan lemnade. Hon iklädde sig en morgonrock af cachemir, stack sina små fötter i arabiska tofflor, broderade med guld, samt kastade ifrån sig bref och tidningar. — Bah, tänkte hon, — hvarken de förälskade eller journalisterna hafva ännu funnit det menskliga hatets skri; låt oss tillfredsställa ,,djuret, hvars skri äro bestämdare. Jag är hungrig. Hon frukosterade på engelskt sätt, kraftigt, methodiskt, långsamt, och sedan hon