Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juni 1868, sida 1

de religiösa frågorna. , Det verldsliga re gimentet, yttrade han, ,har lagar, son icke sträcka sig längre än öfver kropp ocl egodelar och hvad yttre är på jorden Öfver själen kan och vill Gud icke låta någon annan än sig sjelf regera. Fördenskull, hvarest rerldslig magt är nog förmiäten att stifta lagar för själen, der ingrip den i Guds regimente och förförer och förderfvar sjålarnek. Alla samvetstvingande lagar stämplar han som brottsliga (.,Frevelgebote), och dem, som utöfva sådant tvång, kallar han , djefvulsapostlar. Fullständig samvetsfrihet är också en nödvändig konklusion ur Luthers ursprungliga trosbegrepp. På mer än ett ställe i sina skrifter framhåller han den sats, att det är en galenskap, att den ena menniskan vill med yttre medel tvinga den andra att tro och tänka på ett gifvet sätt, fastän själens tankar äro uppenbara för Gud allena, samt att denna galenskap tillika är en förbrytelse, emedan tron är en rent personlig angelägenhet, hvarmed enhvar är skyldig att sjelf komma på det rena. Inhrar måste sjelf se till, att han tror rätt. Lika litet som en annan kan i stället för mig fara till helvetet eller bimmelen, lika lika litet kan han tro eller icke tro å mina vägnar; och lika litet som han kan öppna eller stänga himmelen eller helvetet för mig, lika litet kan han drifva mig till tro eller otro... Det är en fri sak med tron, hvartill man ingen kan tvinga. Ja, det är ett gudomligt verk i anden; skall då yttre våld framtvinga och skapa det4 Vid den tid, då han yitrade detta, hade han med smärta förmärkt, att furstarne i de reformatoriskt sinnade delarne af Tyskland visade stark benägenhet att rycka till sig ledningen af de kyrkliga angelägenheterna, hvilken Luther, äkta demokratiskt, velat anförtro åt det kristna folket sjelft. Denna furstarnes lust att inrätta ,,statskyrkor tadlade Luther i så häftiga ordalag, att en författare i våra dagar knappt skulle kunna begagna dem. Redan då funnos sofister, som sökte försvara samvetstvång från statens sida med det ömkliga argument, att när staten uppträder mot en , irrlära, förtrycker den icke samvetena, utan skyddar blott den offentliga ordningen, som genom religionsoch sektfriheten skulle kunna råka i sara. Detta på en gång listiga och dumma påstående, som man ån i dag kan få höra, besvarades af Luther med följande ord: ,Kätteri kan aldrig med våld afvärjas; dertill behöfs ett annat grepp; här gäller en annan strid än med svärdet. Guds ord skall här strida; uträttar Guds ord icke saken, så blir den outrättad äfven af den verldsliga magten, om också denna fyllde verlden med blod. Kätteri är ett andligt ting, som man ej kan sönderhugga med jern, ej bränna i eld, ej dränka i vatten. — Stadsmagten, tillade Luther, är dessatom obefogad att döma och inskrida i andliga ing, har således ej heller rättighet att salvärja irrläror; detta öfverskrider den!: örnuttiga gränsen för dess verksamhet. . Hara djupt har icke den lutherska kyrcan sjunkit under hans ståndpunkt, hyärs! namn hon bär! De åsigter Luther här utalat äro kristendomens, humanitetens och len moderna civilisationens; men huru mädade och förkättrade hafva de icke it och äro de icke ännu, hvilket mot; G i 1 stånd hafva de icke rönt och röna de icke, innu från dem, som skulle vara sortsättare och befrämjare af Luthers verk!