Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juni 1868, sida 1

Luthers kyrkliga äsigter. (Med anledning af det förestkende kyrkomötet. Luther om kyrkans förhållande till staten. Under sin tidigare reformatoriska pe riod var Luther en afgjord motståndare a alla statskyrkliga inrättningar, och äfver under de sednare åren af sitt lif betrak. tade han statskyrkan utan tvifvel endasi såsom ett för hans tid nödvändigt ondt hvarifrån en lyckligare lottad tid borde sträfva att befria sig. En mängd yttranden af Luther beris detta. AÅr 1520 (d. 4 Nov.) skref han till hof, predikanten Spalatinus: det är icke furstarnes sak att beskydda evangelium, och Kristus behöfver allsicke statens understöd till sin kyrkas värn; vore evangelium i behof af sådant skydd, skulle Gud icke hafva anförtrott det åt fiskare. — I sin skrift ,,Om verldslig öfverhet, huru långt man är skyldig den lydnad (1523) betecknar han det som en förmätenhet, om statsmagten fördristar sig ,att sätta sig äfven på Guds stol, befalla samvete och tro samt efter sin galna hjernas infall skolmästra den helige ande. Luthers grundsats, som han den tiden ofta uttalade, var, att statens och kyrkans områden skola strängt skiljas från hvarandra, De begge ,regimenterna böra till intet pris få sina angelägenheter hopblandade. Deras ömsesidiga förhållande bestämmer han sålunda, att kyrkans ändamål är fromhet, statens är yttre frid och ordning; kyrkan omfattar iåke alla menniskor, utan blott de kristna, som äro ett litet antal, blandadt med den stora hopen okristna; staten deremot omfattar alla inom ett visst område, och honom skola alla sig underkasta; kyrkan förer intet svärd, ty hon regerar utan lag allena genom den helige ande ; staten deremot har yttre tvångsrätt och nödgar menniskorna genom yttre lagar att lefva i fred med hvargnqra och göra hvarandra rätt. I det Luther sålunda skarpt åtskilde kyrkans och statens områden, fordrade han på samma gång, att de skola vara sjelfständiga å ömse sidor och den enaingalunda förpligtad att löpa den andras ärender. Framför allt får kyrkan icke söka stöd hos verldslig öfverhet. De kristne yttrar Luther, ,giffer det andliga svärdet, Guds ord, så mycket att skaffa, att de väl. må lemna det verldsliga svärdet i ro och. öfverlåta det åt andra, som ej hafva att predika. Likasom Luther fordrade af kyrkan, att hon icke skulle stöda sig på statens myndighet, så fordrade han Åxen af staten, au aen ej skall blanda sig i trosangeläs genheter eller utöfva samvetstvång. Med beundransvärd klarhet anvisade han åt statens myndighet dess riktiga ställning till