Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juni 1868, sida 2

— — — — ppMEENAYSINISEINSIISSNNRA NON arna ennes första tanke var att med kuytnäfvarne bryta sig väg genom denna årsinniga hop. Men på gården vandrade tvenne vaktare, hvilka öfvervakade denna början till en storm, beredda att genast stälja den. Hon fruktade att förråda sig. — Jag får ej glömma min roll, tänkte hon med denna snabba beslutsamhet, som utmärkte henne. — Om jag ej fortsätter min förställning, vakar min man, och brottmålsdomstolen väntar mig. Och hon erinrade sig att hon en gån hade bevistat det stora och dystra skådespelet af en brottmålsundersökning. Det var en qvinna man dömde, en qvinna, innu ung som hon, — mindre brottslig in hon, — ty hon kunde hvarken läsa eller skrifva, och hvars husbonde hade befallt henne att kasta sitt barn åt svihen, sedan han hade gjort henne till moler. Denre husbonde var en landtman, om hade riktat sig genom tvetydiga affäer förmedelst slughet och ihärdighet. Ion hade lydt honom utan vidare skruper, än om hennes husbonde hade befallt tenne att bära in foder i ladugården. O, den stolta baronessan darrade, då on erinrade sig denna uppskakande scen. lon såg ännu den stora Kristusbilden på vart sammet och det harmsna uttrycket juryledamöternas fylliga ansigten. IIon örde den allmänna åklagarens kraftiga ul; hon var rädd, och — grymma låghet hon erkände att hela hennes inre uppördes vid denna bekännelse.