Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juni 1868, sida 2

— En kruka för Arethusa! skrek hor utom sig af harm. — Eländiga pack! Skaldinnan åtnöjde sig ej med ord, hor reste sig till sin fulla höjd, och med er snabb rörelse klöste hon den djerfve ansigtet. De tre männen grepo henne, en omkring midjan, en annan vid fötterna, och den tredje i nacken, samt buro henne in i hennes cell. Vaktaren befriade emellertid linden från damens med tårpilen snören. Han var en välvillig man och upplöste banden, i stället för att afskära dem. Han hopsamlade till och med dessa snören, så att den stackars varelsen kunde åter börja sitt oskyldiga tidsfördrif den töljande dager. Det är troligt att hon vant sig vid denna bestämda timma, ty hon stod dyster, orörlig och utan att yttra det minsta. Sedan vaktaren lossat alla tågen, räckte han dem till egarinnan, som inneslöt dem omsorgsfullt i en gammal näsduk och villigt gick fram till ingångsporten. Wanda var ensam med vaktaren. — Och ni, vår nya pensionär, frågade han med en nästan deltagande förtrolighet, — har ni inte också er lilla vurm som de andra? — Min vurm är ohjelplig; den består i — — Men hvad rör det er? — Säg ut. Hon återvann sin stolthet. — Med hvad rätt frågar ni mig? — På grund af det medlidande ni tycks förtjena. — Jag behöfver ej någons medlidande. — Förlåt. Högmodet är ej på sin plats här. Man har sagt mig att ni är rån ett aflägset land, Ungern, tror jag.