Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juni 1868, sida 2

det öfverklagade betrycket är gemensamt för en god del af Europa, så söker man också i flera andra länder orsakerna dertill i samma omständigheter som hos oss. Så hafva de franske industriidkarne höjt väldiga klagomål mot ,,den engelska traktaten, under det i England röster från samma håll, ehuru svagare, höjas mot traktaten med Frankrike. Under de utmärkt lärorika debatter, som härom varit nyligen förda i Frankrikes lagstiftande kammare, hafva regeringens ledamöter på ett lysande sätt vederlagt alla de franska protektionisternas anfall på traktaten med England, i det de med tydliga siffror visat, hurusom Frankrikes industri ifrån och med det friare handelssystemets införande gjort ofantliga framsteg. Man har der hört enahanda påståenden å ena sidan och enahanda svar från den andra, som hos oss sjelfva, och utgången har, såsom man känner, blifvit en lysande seger för det fria utbytet. I samma ämne förekommer också en uppsats uti den franska tidskriften ,, Revue des deux Mondes af Charles de Mazade, hvari förekomma några ord, som ega en så märklig tillämpning på våra egna förhållanden och räsonnemanger, att vi ej kunna undgå att anföra dem, sådana de blifvit af Aftonbladet citerade. Författaren yttrar: Att en af de svåraste, djupast liggande och mest invecklade kriser förefunnits i några år och håller i sig med alla symptomer af en tvinsot, är hvad som faller i ögonen på alla. Det är enfaldigt att kasta hela skulden på reformen i tulltaxan. När det medborgerliga kriget i Förenta Staterna plötsligt utbröt och helt tvärt drog bomullen ur den europeiska marknaden, var det väl derföre att fördraget med England hade blifvit undertecknadt? Om ylleoch linne-industrien har fått en betydlig och till en viss grad konstlad utveckling i brist på bomull, för att aftyna samma dag bomullen återkom, är väl handelsfriheten skulden dertill? Om dåliga skördar ha inverkat på lifsmedelsmarknaden, är det väl afskaffandet af den rörliga skalan, som har åstadkommit det onda? Om till och med i metallindustrien, der olägenheterna verkligen varit de största, många härdar blifvit släckta, är det väl endast och allenast derföre, att 1860 års reform blifvit verkställd? Voro ej många af dessa inrättningar på väg att dö sotdöden? Om industrien nu har så svårt att återfå sin jemnvigt och sin kraft, är det väl handelsfrihetens fel? I sjelfva verket är denna stora och smärtsamma kris, som icke drabbar Frankrike ensamt, följden af en mängd inre och yttre orsaker, som samverka. Den är att tillskrifva just det öfvermått af välstånd och industriel utveckling, som prisas hos perioden före 1860. Den är att tillskrifva det amerikanska kriget, de dåliga skördarne, de af oförutsedda händelser efterlemnade rubbningarne, denna brist på jemnvigt mellan tillgångar och utgifter, som röjer sig öfverallt. Den är äfven det naturliga, ehuru ändock pinsamma resultatet af de oupphörliga förändringar, som, när allt kommer omkring, kalla sig framåtskridande, som göra, att vissa gamla industrigrenar gå under och försvinna för nya industrigrenar. Den är slutligen att tillskrifva det slags sjuklighet, hvari Europa framlefvat många år, beväpningsöfverdriften, denna omåttlighet i militärutgifter, som uttömmer allt, finanser och befolkning, denna fixa, hårdnackade föreställning om ett oundgängligt allmänt krigsutbrott, hvilken fjettrar företagsamhetsandan och förlänger afmattningen i alla intressen genom att skapa ett tillstånd, som hvarken är krig eller fred. Hvad som är sannt är, att handelsfriheten icke en gång under dessa svåra förhållanden upphört att ytterligare frambringa goda frukter; den har nemligen verkat såsom ett stillande medel, den har åtminstone dämpat krisens öfvermått, den bar icke förökat det allmänna illamåendet, den har i alla händelser bidragit till en viss utveckling af välbefinnande, och om den icke haft några mera afgjorda, mera tydliga resultater, är det derföre att den kanske icke blifvit utförd på det bästa sätt. Den frisinnade författaren anmärker, att handelsfriheten borde vara förbunden med frihet äfven i andra hänseenden, såedes äfven med politisk frihet, hvilket yckligtvis för oss svenskar ej eger någon illämplighet. Men intressant är, när han mför ett yttrande af Cavour, hvari proektionismens satser jemföras med sociaismens, hvilket redan Bastiat förut fram, äållit. Den store italienske statsmannens nförda ord voro följande: Jag påstår för min del att socialismenslc