Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juni 1868, sida 2

Den sista strofen hade uttömt henne: krafter. Hon nedsjönk på bänken mec flammande ögon, och den arm, som bil. dade grepen, föll matt utåt sidan. Tre snören begagnade tillfället att återvinns sin frihet vid den stöt hon gaf linden. — Skall mitt martyrskap då aldrig sluta! suckade damen med tårpilen och drog till sig de rebelliska grenarne med en åtbörd, som ej var moderlig. Wanda kände en kallsvett utbryta på sin panna, då hon betraktade dessa två eländiga varelser. — Öm jag skulle blifva vansinnig likasom de? utbrast hon, fattad af en obeskriflig fasa. XXXVI. Nakis. Vaktaren, som nu troligtvis hade slutat införa den gamla presidentskan till hennes domstol, kom i detsamma ut på gärden, åtföljd af tre trädgårdsdrängar, som buro trädgårdskannor. Det verkade en omvexling. Arthusa skyndade fram till trädgårdskannorna, framräckte sin mun och bad att man skulle fukta henne. De sköto undan henne varsamt. — Hvilket öde för en källa att känna sig försmäkta och ej kunna erhålla en vattendroppe, som uppfriskar henne! utropade hon häftigt. — Och jag, som har förherrligat dessa menniskor! — Stilla, törstande själ, svarade den äldre af trädgårdsdrängarne, — annars måste vi föra in er i er cell, der ni finner en hel kruka full.