Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juni 1868, sida 2

Göteborg den 17 Juni. För den verklige skriftställaren, likasom för den sanne konstnären, ligger verksamhetens högsta uppgift deri, att söka göra hos allmänheten gällande den utforskade sanningen, den rena känslan, skönheten i bild och ton. Denna verksamhet har alltså sitt höga mål inom sig sjelf, under det att den verksamhet, som afser timlig skapelse, i allmänhet anses hafva sitt mål utom sig, d. ä. uti förvärfvet. Så har också den mening vunnit kraft, att skriftställaren ej bör , skrifva för pengar, att konstnären ej må vara en ,,handtyerkare, som skapar, för att förtjena. Det ligger en sanning i denna uppfattning, hvilken likväl lätteligen kan leda till ensidighet. Både skriftställaren och konstnären äro underkastade vilkoren för den allmänna menskliga tillvaron i fråga om de timliga behofven. Är det för hvarje annan menniska icke blott en rättighet, utan en skyldighet, att med sitt arbete förvärfva sitt bröd; gäller det i allmänhet att arbetaren är sin lön värd, så måste det också gälla om arbetaren på det andliga området. Motsatsens lösning lärer väl ligga deri, att hvarje redlig verksamhet har sitt ändamål både inom sig: den skapade produkten, vare sig af andlig eller materiell art — och utom sig: arbetets lön. Att förbise det ena eller det andra blir ensidighet. Den lärde, som talar med förakt om arbetets lön, skattar dermed blott åt en annan art af materialism: högmodet. Näringsidkaren, som endast har vinningen till ändamål för sina sträfvanden, går förlustig om den högsta af all vinning: tillfredsställelsen öfver ett väl utfördt arbete, ett väl förrättadt värf. Det gäller äfven här, att det cna göra, men det andra icke låta. Det finnes dock skriftställare, likasom och konstnärer, hvilka egna åt sina studier och sina konstskapelser en sådan omsorg och möda, att den yttre lön, de derför kunna erhålla, aldrig kan motsvara deras uppoffringar. De äro också nästan alltid fattige på denna verldens goda, egande likväl i andens skatter en rikedom, som är mycket större än mängden känner. De gifva af dessa skatter ifrån sig med öppen hand, och allmänheten emottager dem, sällan anande för tillfället huru mycket de äro skyldige desse gode och glade gifvare. Mängden känner ej, att denna lilla bok, som man genomläser och som man sedan lägger ifrån sig, kanske är frukten af årslånga mödor, aflånga nätters vakor. Det är gemenligen först en kommande tid, som rätt uppskattar, mången gång kauske öfverskattar, en sådan verksamhet, och derföre ligger det också så nära för desse tankens och fantasiens män, att vädja till en framtid, som skall förstå och värdera dem, från en samtid, som icke gör detta. Det var i förra tider förbehållet några enskilta, de s. k. Mecenaterna, att upprätthålla både vetenskapen och konsten, genom att belöna dess idkare. Alltmera steren för den allmänna bildningen blifvit vidgad, har den stora allmänheten sjelf öfvertagit den skyddande rollen, och detta, uti större länder, ända derhän, att skrift