Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juni 1868, sida 1

dock Fall Dra Iran Sila nOSÅ PUSLCIOHeT genom stora dimensioner samt förmedelst den kraftiga och lifliga färg de bestå sig med. Wahlbergs ena talla är ett månskensstycke (motiv fr. Fjellbacka). Månens skimmer lyser så vackert i fjordens glittrande småvågor, och öfver det hela hvilar en fin och klar ton — det är som på en vacker Augustiqväll. Uti hans andra tafla, äfven den representerande ett parti från Bohuslänska kusten, tager en mästerligt målad luft (solnedgång) hufvudsakligen uppmärksamheten i anspråk. Jag har haft nöjet uti fransyska tidningar och tidskrifter för konst se och läsa ej falskt smickrande, men i rent språk hållna, relationer öfver nämnde duglige konstnärers stora förtjenster och förmåga att tolka ,le beau paysage de la Sudel. Bland figurmålarne skola vi nu först söka rätt på Aug. Jernberg och sedan Alex. Rudbeck. Jernberg skrifver sig alltid elev af Th. Couture, och den gamle genialiske mästarens principer kan man godt se i Jernbergska färgens klarhet och i tecknikens (dock ej alltid i teckningens) förträfflighet. ,,Breda massor i ljus och skuggor, bort allt pet, lyda ,pere Coutures första reglor. Detta målningssätt, egentligen tillämpligt uti den stora historiska riktningen, är visserligen äfven af största värde i den mindre figuroch genremålningen, men blifver dock uti den sednare ej alltid till sitt fulla värde uppskattadt. De utöfvande konstnärerna hålla emellertid alltid mycket på sättet att bredt behandla hvad som framställes, om än formens dimensioner på duken äro aldrig så små. En iten fransysk vers uttrycker i få ord hvad jag långdraget sökt förklara; den lyder: En aiguisant, en limant de trop prs Lart aflaiblit le point de ses traits; Trop de recherche avalit la peinture Et dun tableau fait une miniature Bland svenska medbröder ,in artibus hålles Jernberg med rätta för en god kolorist. Hans tvenne exponerade taflor hafva utom bra färg och rask behandling ifven en portion humor, som höjer deras värde ej obetydligt. Uti hans större tafla, första skolgången, är den lille tjocke, atpyntade och slätkammade vestsaliske ondpojken, som står midt på stugans zolf, färdig till afmarsch hemifrån, med ok och griffeltafla under armen, en rätt rolig figur. Far, mor och mormor samt illasyster omgifva beundrande den förnoppningsfulle lille Peter eller Johan, hvad nan nu månde heta, den blifvande läskaren, de gamles glädje. ,,Den sönderslagna itpipan, J:s andra tafla, hafva vi haft; örr hemma på svenska utställningar. Insen, som sett den olycklige gubben, hvila betraktar den krossade fallna älskarinnan framför sina fötter, vänder honom ryggen utan att godt skratta åt hans lilla malheur. Nu styra vi våra steg till salen R. och ler träffa vi Rudbeck. Han målar uti ett stilla behagligt manår, och hans enda lilla; exponerade tafla tager sig just derför rätt väl ut, der den är placerad midt uti en något skrikande fransysk omgilning. Amnet för densamma är tvenne unga samspråkande flickor, af hvilka den ena sitter blek och svag ombäddad af kuddar utij en gammal ländstol. Hon har varit sjuk stackars flicka (hvad vet jag! kanske mest af hjertesorg), men medicinen, som förefinnes dels på bordet bredvid henne, i dubbel form, en droppflaska och en uppslagen bibel, dels i den vänskap, man ser henne nu njuta af — allt detta goda har betydligt kryat upp henne; hon är convalescente. Som sädan är man god och mild, liksom barn på nytt, men tyvärr pånyttfödelsen verkar i allmänhet ej länge, ty i lifvet, när helsa och styrka återtagi regementet öfver kroppen, blifver man så lätt ånyo, som en annan vanlig dålig menniska. En vacker convalescente, framställd af målaren, har den förtjenst, emot den i verkligheten, att hålla sig länge länge i det goda — åtminstone så länge färger och duk trotsa tiden, och man finner med j nöje une espörance continuelle la dedans. Återstår oss så att uppsöka herr Got. Werner och fröken Chr. v. Post. Den förre flyger vida kring med sin santasie. Enligt katalogen är han denna gång mästare till en enka från Mark (Suede) — således ingen spansk duenna med eller utan helgongloria. — Men hvar är då denna sörjande svenska ,,matrona? Ingenstädes att finna. Synnerligen då hon är från min egen bygd Vestergötland (jag känner nemligen ej annat Mark i Svea eller Göt land), så vore det mig, som på samma gång har lyckan vara god vestgöte och olyckan vara en gammal ungkarl, kärt att få göra hennes bekantskap. Förgäfves ha både jag och mina rivaliserande vänner. sökt aflågga vår visit — men ,frun är borta. För hennes skull har jag i salen W. gjort under sökande många pas perdus; dervid är jag dock van, i sträf det att finna ett värdigt mål för min lek — således enkan blifver utan min leksförklaring. Angående henne, anser jag mig dock skyldig anföra en ildre allvarlig norsk målares yttrande till mig på ett cafe kort före salongens öppnande. Han sade: ,, Werners lille Qvinde er sigu meget snild. Fröken von Post sträfvar alltid nobelt med stora ämnen till stort pris. Hennes Ossian, ,en stor tafla, vågar jag det oaktadt blott benämna en stor åtude — ett bra gubbhufvud, som likaväl och nästan ättre kunde föreställa en sörjande kung hHavia vid sin harr son för on hänga