Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juni 1868, sida 1

rån Paris, (Korrespondens till Handelstidningen). Paris d. 5 Juni 1568. En liten excursion beder jag Dig följa mig på, ej ut att flanera på boulevardernas brännande macadam, ej heller att botanisera och fantisera i den nu blomstrande friska naturen; men kom med mig på en tur genom salarne i årets salong, der de samtidens odlare, som nyttja peusel och mejsel, ställt ut till beskådning de verk, deras skapande andar, sedan sista årets exposition, i konstens drifhus, ateliererna, dragit fram under den förslutna vintern, för att nu, efter en het passage genom kritikens skärseld, antingen inom kort vissna bort i glömska eller, som eterneller, evigt lefva i konstens stora tempel. Det var en vacker tafla af landskapsmålaren, poeten, Daubigny, som för några dagar sedan (jag tror Annandag Pingst) väckte min håg att skrifva Dig till. Jag såg en stor äng med blommande fruktträd på, och emellan dem vandrade i det höga gräset ett ungdomligt älskande par arm i arm — 6 förgrundens leende blomster lekte ilar, hvilka tycktes lefvande sväfva fram i den ljusa luft, hvaruti det hela var liksom insvept. Vid åsynen af detta tänkte jag på en vacker vårdag hemma i det gamla Sverge, när man som skolpojke ströfvade ut under Pingstlofven från stadens och lexrummens qvalm, för att friska upp det unga sinnet och möjligen insamla några nya rariteter till sitt herbarium. Detta ungdomsminne for genom mitt inre som en lifvande stigt — jag kände mig behöfva en vän, som förstår mig, att språka med, och här har Du mig nu, som förr, underlig och känslofull vid allt vackert, som kommer i min väg. Liksom pojkarne, när de samla blommor, gå fram öfver och trampa ned de olyckliga plantor, hvilka i floran bemärkas med ett föraktligt ,,allmän, och deremot höja glada fröjderop, så det ljuder öfver ängar och backar, då något ,rart påträffas att beundra och undersöka, så kommer jag att gå med Dig genom expositionssalarne, undvikande det vanliga och alldagliga, men utsökande det rara, vackra, hvaraf fröjd och njutning kunna hemtas. Hade jag Dig här, finge Du visst emelct cier nypa mig i armen, ty det är otvifvelaktigs att jag ofta, midt uti den eleganta socicketen af älskvärda fransyska och engelska damer, i min exstas pratade för högt och gestikulerande bure mig dumt och tölpaktigt åt framför de bästa, mest belägrade konstverken. — Allt efter som Du nu finner hvad jag förelägger vara i behof af correcture, så skaka förnumstigt Ditt kloka hufvud eller skratta åt mina utgjutelser — detta skall ej genera mig — men se dock uti det hela en god vilja att framhålla det upplyftande sköna, och låt sedan hvad jag plockar ihop under excursionen få en liten plats i något blad under pressen i Ditt litterära herbarium. Så der ja, nu äro vi å väg. -— Först af allt en liten sväng förbi the svenskars verk; hedrande sig sjelfva och sitt land, äro de Dig kära, det vet jag. Namnen på dem, som här figurera i katalogen, hafva hemma en god klang, men för att nu få reda på deras taflor, måste vi länge söka oss fram och tillbaka i de vidt åtskiljda salarne. Våra landsmäns initialer ligga nemligen aflägsna från hvarandra på altabetets longituder och latituder. Edv. J)ergh och Alf. Wahlberg, våra bästa, mest aktade representanter, hafva dock sina taflor ej långt skiljda): vi kunna derför godt betrakta dem alternativt. Med sina penslar leka de som förr i solljusa rymder, och en behaglig känsla möter fosterbygdsvännen, då bland blott främmande bilder han igenkänner sitt lands ) Salarne B. och W. äro vägg om vägg med hvarandra.