Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juni 1868, sida 2

var ,icke mer jude eller grek, icke mer träl eller fri, icke mer man eller qvinna, alla visste sig ett i Kristus Jesus. De apostoliska församlingarne bildade icke en på yttre satser och yttre tvång hvilande ,frälsningsanstalt, utan en fri förening, ett fullkomligt tvångslöst förbund af menniskor, som visste sig öfverensstämma i sina religiösa grundöfvertygelser och sedliga lefnadsändamål. Och hvilka tvångsmedel skulle i sjelfva verket stått den äldsta tidens kristne till buds? Af den verldsliga magten voro de icke erkända, utan tvärtom föremål för dess embetsmäns misstankar och ofta för politiska förföljelser. För att kunna verka på hvarandra egde de kristne endast andliga och sedliga medel. Deras hela kraft berodde på fastheten af deras öfvertygelse, på deras assigters renhet, på deras hjertans offervillighet, på deras ihärdighet trots förföljelsen, på deras gudsfruktan trots bristande mensklig hjelp. Det kristliga församlingslifvet bar sålunda i dess första tidsålder den fullständiga karakteren af frihet. Just derigenom skiljer sig kristendomen så egendomligt ifrån alla andra den gamla verldens religioner. Annars öfverallt prestklasser eller prestkaster, som spela förmyndare och regenter, samt en blindt lydande mängd. Men här en fri myndig religiös kommun utan prester, utan tempel, utan altaren. Detta är en ny verld midt i den gamla. Vi begripa, att den romerska staten, som hade blifvit afvand från all frihet, vädrade fara för sin säkerhet från dessa stilla medborgare. Den nya frihetens anda kunde störta honom. Dessa församlingar regerade sig sjelfva. Alla myndiga, sedligt oförvitliga medlemmar togo sjelfständig del i förvaltningen och ledningen af församlingens angelägenheter. Församlingstjenstemännen — lärare, väktare öfver tukt och ordning, fattigvårdsförvaltare — valdes af församlingen. De besuto ingen titel, ingen yttre rang. De kallades äldste, emedan de voro de äldste och bäst bepröfvade. De voro uppsyningsmän och talare. Vid deras sida stodo hjelpare i egenskap af rådgifvare och vårdare af fatuiga och sjuka. Ayostlarne, sålänge de lefde, voro förebilder. På församlingens val, på samtliges förtroende hvilade allena hvarje auktoritet. Församlingens alla medlemmar visste, att de i gemenskapen med Kristus och i besittningen af na andegåfvor voro bevärdigade med lika ra. Mångahanda gåfvor, men en ande. Mångahanda embeten, men en herre. Mångahanda krafter, men en Gud, som verkar allt i allo. Just derigenom att Kristus uppväckte medvetandet af den personliga friheten uti individet, att han uti sitt rikes gemenskap icke anvisade ens en vrå åt traditionella yttre myndigheter, väckte han också tron på alla menniskors jemlikhet. Han lärde enhvar att i den andre akta Guds beläte, att ära det gudomliga idealet äfven i den bristfälliga menskliga företeelsen, och hos det mest föraktade menniskoexemplar erkände han ännu mensklighetens adelsbref. Detta erkännande hvilade hos honom på kärleken, hvilken hans älsklingsapostel också betecknar som fullkomlighetens band. Medan sjelfviskheten skiljer menniskorna i stånd och rangordningar, bevisar kärleken sig ega en utjemnande kraft. Ju mer kärleken blir den genomträngande berekelsegrunden i det offentliga lifvet, desto mer måste de sociala skiljaktigheternas och olikheternas klyfta fylla sig och en ända blifva på den kraftförstörande strid bland menniskorna, hvilken alltid har sin rot i sjelfviska drifter, i ärelystnad, herrsklystnad, vinningslystnad, hämndlystnad och dermed beslägtade lidelser. Den kristna församlingen är sålunda enligt sakens natur grundad på dess medlemmars jemlikhet. Inför Gud gäller intet anseende till personen: icke rang, icke stånd, icke börd, icke rikedom, icke skarpsinnighet, nej icke ens dygd, ty i den allheliges ögon är den menskliga rättfärdigheten dock alltid en beflickad klädning. Alla menniskor äro lika inför den evige, ty alla äro syndare; men alla äro också smyckade med hans andes insegel, alla kallade att vandra i ljuseö af hans sanning, i kranen af hans rättfärdighet, i välsignelsen af hans kärlek. Af hvilken omätlig betydelse var det ej för menskligheten, att inom henne bildade sig ett samhälle, som var fritt från alla rida lagars och sedvanars orättvisor, från alla traditionens missbildningar! Huru mycken obillighet och hårdhet var ej kristendomen kallad att borttaga endast dergenom att hon lärde att i menniskan ikta, ära och älska menniskan såsom sålan och förenade tiggaren och konungen såsom bröder inför den aldrahögstes tron. 4