Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juni 1868, sida 2

hänförd poet, mindre strålande än den sköne William Shakespeare, men dyster och olycksbådande som Dante. Under hans ögonlock framljungade plötsliga blixtar, och hans panna saknade ej majestät i skenet från vaxljusen. Denne man hade verkligen sin poesi i detta ögonblick. Han kände den egennyttiga gvinnans hat och förakt, men han åstundade henne. Herrsklystnaden öfverensstämde med hans på en 12— sanguiniska och koleriska temperament. Dessutom hade motständet sitt behag för denna öfvermättade natur. Hans blickar följde de skrifna raderna med en djurtämjares orörlighet. Hon har endast betalt mig den lyx, hvarmed jag omgaf henne, tänkte han; jag vill se henne slagen, kufvad och lydande en makt, mera storartad än guldets. Hon måste beundra min tankekraft och ödmjukt erbjuda mig hvad hon nu beviljar mig endast som en betalning. Brottet förskräcker åtminstone ej henne, och alla medel äro goda, som tillfredsställa hennes Jystnad. Hon skall alltid hata mig; hvad betyder det! Hon skall sänka sitt hufvud, och hennes högmod skall svigta inför de hemlighetsfulla kraftor, som jag styr, grupperar och utsänder öfver verlden genom min viljas iläge. Antligen bade han slutat sitt bref. Sveten perlade på hans panna. Stundom upphan högt den mening han hade rifvit, och håns rost antog in tenorens, in basens tonfall, allteftersom meningen uttryckte ömhet eller hotelser. Han likar en skådespelare, som studerar sin roll. Sedan han undertecknat brefvet, anda