Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juni 1868, sida 2

800 Åanllgv KOmmer råddande emellan. Xy. Den apostoliska kristna kyrkan. (Med anledning at det förestående kyrkomötet.) (Forts. fr. N:o 128). I ett arbete, som skildrar kristendomens strid i våra dagar med det visserligen undergräfna och förfallna, men dock i sina ruiner ännu delvis bestående prestväldet, yttrar en af Tysklands inflytelserikaste teologer: ,Tvenne kyrkodömets former hafva öfverlefvat sig sjelfva, och det är icke mer möjligt att ingjuta nytt lif i dem: kyrkan såsom prestanstalt och kyrkan såsom statsdomän, det vill säga: kyrkan i formen af medeltidens romerska katolicism och kyrkan i formen af den efterreformatoriska statskyrkan. Det är en förvillelse, att prester och påfvar skola herrska öfver konungar och folk, men det är icke mindre en förvillelse, att teologerna och furstarne skola hafva att befalla öfver landskyrkornas och församlingarnes samvete och tro. Men hvad är nu ,,kyrkan, om hon hvarken är en prestanstalt eller ett statsdomän? Hennes bestämmelse är att vara, d. v. s. att blifva det, hvartill Jesus Kristus stiftat henne. Att han inga prester uppställt i den af honom grundade gemenskapen, ej heller anförtrott dennas ledning åt furstar är ett otvifvelaktigt faktum. Såsom en fri, framför allt af staten oberoende förening af lika sinnade personer har han infört henne i verlden, utan att gifva bestämda reglor och föreskrifter om huru hon till verlden skall förhålla sig, öfverlemnande åt den rörande och ledande kraften i den från honom utgångna anden att ordna detta förhållande efter tidsomständigheterna på det sätt, som bäst befrämjar lösningen af de henne åliggande uppgifter. Af sina tolf lärjungar hade han bildat sig en trängre, af sina öfriga vänner en vidsträcktare krets af likasinnade, som han uppfostrade för sitt lefnadsmål att samla och stifta en sjeltständig församling. I dessa kretsar var all rangskilnad obekant. Att han aldrig haft för afsigt att utdela värdigheter och hedersplatser bland sina bekännare har han tydligt nog uttalat i de ord, med hvilka han framställde ett barn såsom förebild för sina lärjungar och inskärpte såsom det högsta målet för deras ärelystnad att vara de ringaste bland bröderna och allas tjenare. Vilkoren för kristendomens bestånd — fortfar samma teolog — äro ännu i dag väsendtligen desamma som för dess uppkomst. I Jerusalem har, efter Jesu död, ett antal af hans bekännare först slutit sig tillsammans. De hafva ,,konstituerat och, organiserat sig såsom , församling e(kyrka). Efter behof och godtfinnande hafva de vidtagit nödiga yttre anstalter för att regelundet sammantriida, gemensamt uppenara sin tro, gemensamt bedja, dyrka Gud, upplifva minnet af sin mästare, upprättälla inbördes tukt och ordning, sörja för fattiga, sjuka, enkor och faderlösa, föra en Kristi förebild värdig vandel. Så har den kristna gemenskapen såsom församling uppstått bland judarne, men snart derefter, landad med omvända hedningar, fått en medelpunkt Antiokia, hvarifrån hon utredde sig öfver den bildade verlden. De öfver olika orter, provinser, länder och verldsdelar strödda församlingarne kände efterhand behofvet af att träda i närmare förbindelse med hvarandra, att sammansluta sig, att träffa gemensamma ösverenskommelser dels till skydd och försvar utåt, dels till utveckling och utbildning inåt. Ett öfverväldigande medvetande förenade alla, som då buro namn af kristne, till en högre enhet: medretandet att de i kraft af Kristi anda skulle medverka til att omskanma berlden. Omkrin en ny herre, som icke fordrade slafvisk underkastelse, utan fritt bifall at sina undersåter, hade de församlat sig. En ny ande, som förmådde sammanknyta det konstladt åtskilda och helga det af naturen icke-heliga, hade de i sig upptagit. Ett nylt fädernesland, som med sina förmåner och förhoppningar låg högt öfver alla jordiska tankar, hade de åt sig utvalt. En ny kärlek, som förenade greker och judar, bildade och obildade. herrar och trälar, furstar och tiggare till en stor familj, hade fått en härd i deras hjertan. Samtliga de apostoliska församlingarne, hvarhelst de än uppstodo, tillhörde hvarandra genom detta gemensamma band. li Hvarje kristen betraktade den andre sem sin broder. De nationella skrankorna, del: sociala skiljaktigheterna försvunno i ljuset, af den kristliga enheten och friheten. Derl.