Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juni 1868, sida 2

väl bar sannolikheten för sig, då gretve v. Platen afträdt och krigsministern Abelin stannar qvar. Afvenledes får man väl antaga, att denna utnämning bebådar en tillkommande förening mellan landtoch sjöförsvarsdepartementen, hvilken vore i högsta grad ändamålsenlig för enheten i åtgö derna, så att ej det må inträffa hvad som förr inträffat, eller att den ena handen icke vet, hvad den andra gör. Då detta sålunda blir ett tillbakagående till hvad som förefanns före år 1840, då generaladjutanten för armen och flottan besörjde dessa båda befattningar, så finna vi, att icke hvarje tillbakagående är ett tillbakagående till ett sämre. Om grefve Manderström, som nu intagit presidentstolen i kommerskollegium, hafva vi nyligen uttalat åtskilliga omdömen, som vi ej behöra upprepa. Hvad man emot honom hufvudsakligen skall anmärka är, att han icke med nog energi arbetat emot att inleda oss i trassel och de mest vidtutseende förvecklingar, såsom t. ex. dem, som stå i sammanhang med den s. k. danska frågan, men å andra sidan måste erkännas, att ingen med större skicklighet varit i stånd att reda oss ur detta trassel. Detta var dock icke mer än, som det heter i en viss anekdot, hans förbannade skyldighet. Ilans efterträdare blir grefve Wachtmeister, hvilken visserligen anses för en man med kunskaper och intelligens, men som tillika fått en inom diplomatiska lägret vida utbredd opinion om sig att vara Sverges skickligaste diplomat, ehuru det är alldeles oförklarligt, hvaritrån en sådan opinion kommit, ty något tillfälle att ådagalägga sådant har åtminstone icke ännu för hr grefven erbjudits. Det finnes personer — och börden har ännu i vår tid ett företräde framför andra i detta fall — som blifva storheter, utan att någon menniska begriper, h det gått till, och kanske minst de sjelfva. Så förekommer oss grefve Wachtmeister nästan som på en gång fullfärdig uppstigen ur ,hafvets vågor. Det är imellertid eget nog, att skickligheten här mest framhålles, der den i sanning minst tages i anspråk, ty vår oförgripliga mening är den, att den egentliga skicklighet, som fordras för vår utrikesminister för det närvarande, består uti att lägga sig så litet som möjligt uti de stora diplomatiska tvisterna. På samma gång en utrikesminister sålunda kan få se sin egen beqvämlighet till godo, tillfredsställes fullkomligt svenska folkets anspråk på honom, ty detta folk vill icke spela någon roll, som det med sina materiella krafter icke kan uppbära. Det har nog af sådan ära. Deremot blir uppgiften för utrikesministern icke lätt att för kommande riksdag på ett öfvertygande sätt inför kamrarne försvara åtskilliga utgiftsposter under tredje hufvudtiteln. Statsrådet Lagerstråle lät Lugonde domsaga förgäfves vänta på sig i tio år och slog sig i stället ned i högsta domstolen. Det skulle icke gjort något dåligt intryck, om hr Lagerstråle återvändt till Luggude och visat, att ett statsråd verkligen kan återgå till sina förra mera underordnade befattningar, hvaraf så ofta göres min, men hvilket dock så sällan inträffar. Detta hade af hr L. varit ett helsosamt föredöme, isynnerhet om det skulle besanna sig, hvad som många frukta, att ministörförändringarna i den kommande tiden torde blifva så talrika, att det blir svårt, om ej Jligt att uppfylla alla afgående statsråds anspråk på s. k. hederliga reträtter. Hr Lagerstråles goda vilja förnekas af ingen, men hans kraft att i kinkigare fall göra densamma utan alla konsiderationer gällande erkännes ej i lika grad, hvarpå frågan om Lundhska tomterna lemnade ett bevis, som vann riksdagens uppmärksamhet och som man fruktade komma att tå se i en ny upplaga vid den nu förestående frågan om hamnkaptenstjenstens i Stockholm tillsättande, men hvilken fråga han nu öfverlåtit till sin efterträdare, som blef presidenten Adlercreutz, sedan både landshöflingen i Carlstad Ekström, förut expeditionschef i civildepartementet, och landshöfdigen Alströmer, förr expeditionssekreterare i samma departement, vägrat att emottaga befattningen. De kände begge till arten af denna befattning, och den synes ej för dem haft något lockande. Herr Adlercreutz är föga känd, ty han har varit och är en af dem, som gått sin bana fram, utan att, som man säger, göra något väsen af sig. Mången med mindre insigter, mindre klarsynthet än ban har varit mycket mera berömd och omtalad. Han är en mycket flärdlös och human person, men dock med stål i karakteren, och vi tro, aut han utan konsideration håller fast vid det han anser vara lag och rätt. Den största förmåga, som den De Geerska ministeren nu tillgodogjort sig, är dock obestridligen justitierådet Berg. Klarhet och skärpa i tankar, lätthet att framlägga dessa i muntliga föredrag, fasthet i karakteren och omutlig rättskänsla äro egenskaper, som ej kunna undgå att göra sitt till för att uppskjuta det ögonblick, som blir det sista för den De Geerska ministören ).