Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 maj 1868, sida 2

jag skola underkastas bofvens öde. Det skulle således vara klokare att lemna våra passioner åsido och förena våra ansträngningar för att hejda katastrofen. De tjugofemtusen francs ni behöfver skulle användas vida verksammare, om jag hade jdem i min portfölj. Jag sade: vida rerlsammare, och jag afser dermed er, mera än mig sjelf. Låt oss således bortlägga dessa barnsligheter oss emellan; det är tid på att vi visa oss vara män. — Och hvart fruktar ni då att vi gå? — Direkte till ransakningsdomstolen. — Ni, det är möjligt, — i värsta tall; ni är en penningkarl, som ej betalar. Det är helt enkelt en bankrutt. Men vi andra, vi verldsmän, hafva ingenting att göra med ett tadelvärdt bokhålleri. — Kanske, hvem vet? — Skulle det vara en hotelse? — Utan att egentligen vara en hotelse, så kunna de, som ämna dö, känna behof af en sista njutning. Det finns exempel derpå; Sardanapalus brände sig inne med alla sina slafvar. — Således, frågade Riazis, och hans af utsväfningar mattade blick återvann en metallisk glans, — är det då verkligen slut på alla tillgångar? — Ja, såvida ej något otroligt intraftar. — Jag har förutsett det. — Och då österländningens lättjefulla tanke fixeras, drifven af ödet eller nödvändigheten — hvilket är sak samma — på de sociala förhällandena hos er, ni mera civiliserade, blifva vi plötsligt klarsynta till en rvånande grad. Jag slår vad om att ni aldrig på allvar har studerat lifassuranssystemet. Med dessa ord framtog han ur sin