grad. Monarken och hans broder skulle herbergeras af teologer, nemligen den förr: af stadens domprost och den sednare a stiftets biskop och universitetets prokansler Kung Carl, som ej älskar att uppehålla vid jernbanstationer af paraderande, harangerande eller sjungande kårer, hade undanbedt sig den hedersbetygelse, som studentkåren velat visa honom vid stationen eller, rättare sagdt, begärt, att den skulle i stället komma honom till del på domprostens gårdsplan, hvilken nådiga nskan naturligtvis blef en lag för de loala hvitmössorna. Konungen anlände i sinom tid till staden och begaf sig straxt tillsammans med rektor och sin af den höga äran synbarligen djupt gripne värd till dennes bostad och helsades vid ankomsten af den ofta, men aldrig för ofta hörda folksången ,,Ur svenska hjertans djup en gång af de på den vackert dekorerade planen församlade akademiska medborgarne. Solbrändt, vackert och manligt, ehuru icke synnerligt lifligt, förekom majestätet, när det steg ur vagnen för att lyssna till de friska, klara tonerna. Man anser allmänt, att kung Carl såväl som prins Oscar embellerat betydligt på den sista tiden, och på en f. d. skönhet lär den föryngring, som iakttagits hos den förre, gjort ett så lifligt intryck, att hon sagt sig ämna fråga honom hvad han gör för att inga förargliga, ljusare färgskifkningar måtte visa sig i de lockar, som utgöra underlaget för tvenne kronor. Prins Oscar hade emellertid anländt till biskopspalatset och passerade der aftonen tillsammans med en del på supå inbjudna herrar, under det att ett litet af herrar och damer bestående sällskap i domprostens hus solade sig sent in på natten i denna strålglans, som lär utgå från Herrans smorda. Utanför domprostens bostad skockades naturligtvis under aftonens lopp män, qvinnor och barn, som hoppades att uppfånga en och annan skymt af det kungliga anletet i något af den öfra våningens upplysta fönster. (Forts.)