Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 maj 1868, sida 3

utomordentligt starka behofvet att älska och vara älskad samt hennes innerliga deltagande för alla lidande, så utgjorde de sjelfva grunddragen at hennes karakter och bestämde i betydlig grad hela riktningen, som hennes tänkeoch handlingssätt och hela hennes lefnad togo. Det blir klart för hvar och en, som läser denna bok, att detta deltagande, såsom ofvan blifvit antydt, stegrats genom hennes egna lidanden under ungdomsåren, och att derföre Fredrika Bremer ej skulle varit hvad hon blef för sina vänner, för alla de lidande, som hon tröstade och bistod, för sitt fosterland och för alla dem i främmande länder, som tacksamt välsigna hennes minne, om hon ej sjelf tömt den bittra smärtans kalk under sin utvecklingsperiod. De ,sjelfbiografiska anteckningark, om hvilka vi redan talat, äro korta men rika på intresse och väl egnade att belysa författarinnans hela karakter och själslif. Man har blott orsak att beklaga, att de ej fortsatts längre. Fredrika Bremer blef; aldrig fullmogen och gick aldrig tillbaka från den höjd hennes ande intagit; hennes själsutveckling fortgick oafbrutet under hela hennes lif och slöt först då det varma, ädla hjertat upphörde att slå. Om någon kunnat säga sig ha lärt så inge han lefvat, så var det hon. Huru lärorik, huru ytterst intressant skulle icke då hennes sjelfbiografi blifvit, om den alltjemt fortsatts, helst då den skola, som hen genomgick under den sednare hälften af sitt lif, var af det slag, att den mäste göra henne allt förtroligare med tidehvarfvets ädlaste och skönaste ider och sträfvanden, med mensklighetens högsta intressen. Man finner af sjelfbiografien, huru; tidigt patriotismen och menniskokärleken vaknade i hennes barnahjerta, och man finner af hennes arbeten och hela hennes lif, huru de allt mer och mer utvecklades under tidens gång, tills det slutligen var som om hon glömt bort sig sjelf och sina drömmar om ära och yttre utmärkelse för det sköna nöjet att få sluta sig i innerlig kärlek och deltagande till de svaga och lidande och förtryckta och så vidt det stod i hennes makt lätta den tunga börda, som tryckte dem. Skulle icke denna qvinna, som kunde säga , min första kärlek var för mitt fädernesland och som älskade detta fädernesland med aldrig mattad värma till sin dödsdag — denna qvinna, som alltifrån barndomen funnit den största sällhet i att, om ock med den. l största personliga uppoffring, lindra andras olyckor och som med entusiasm egnade alla sitt snilles krafter åt kampen : mot sociala missförhållanden, äfven med risk att förlora den popularitet, hon så högt värderat — skulle icke, säga vi, denna qvinna uti minnen ur hela sitt rika yttre och inre lif skänkt oss ett arf af högsta betydelse. Men vi böra ej klaga, utan vara nöjda med de dyrbara gåfvor, hon gifvit oss. i Vi sade att brefven bidraga att komplettera lefnadsteckningarne, och detta gäller. förnämligast de till ,,Charlotte; utgifvarinnan af denna bok. De första af. dem andas djup tillgifvenhet för den frånvarande systern, men lika djup mjeltsjuka ö och missnöjo med ensligheten, tvänget och overksamheten i hemmet. Blott i utöfvandet af välgörenhet mot nödlidande och i bruket af penseln, som hon förde med stor talang, tycktes Fredrika finna någon tröst ! under de långa dystra, qvalfulla åren, då hon plågades så bittert af de yttre förhallandena och af en nästan oafbruten själskamp. Omsider upptäcker hon sin begåfning såsom romanförsattarinna, sedan hennes helsotillstånd förbättrats, och förtrollningen är bruten. Hvad hon gifver ut första gången vinner rätt mycket bifall; den andra delen af hennes , Teckningar ur hvardagslifvet gör furore, och nu har hon klart uppfattat sin mission. Med kraft och ihärdighet arbetar hon på utvecklingen. af sina själsförmögenheter, på förvärfvandet af de kunskaper, som; ; hon anser erforderliga för framgång på den bana, hon valt, och för hennes eget; uppdagande af sanningen. Hon känner I sig som förflyttad i en ny verld, blir verksam och lycklig och beklagar blott, att ingen tidigare ledt henne på den väg, som hon vandrar med glad förtröstan och varmt nit att prestera det bästa, hon förmår, att dela med sig af de rika skatter hon fått till sitt förfogande. : Brefven till ,,FrancesY äro äfven af stort intresse, ehuru de ej såsom de tilll, systern röra henne sjelf och hennes personliga förhållanden. Det är vännens angelägenheter, som här afhandlas, och ö framför allt söker Fredrika Bremer att delgifva henne sin öfvertygelse rörande de gtigaste ämnen, att skingra tviflet, förjaga missmedet och skänka tröst och. hopp under ständig hänvisning till Honom, som är alla lidandes vän! De äro lika vackra som kärleksfulla dessa okonstlade utgjutelser af denna ädla, rikt begåfvade själ. Brefven till Franzän röja öfverallt den varma beundran och hängifvenhet, som förf. alltjemt hyste för honom, som hon kallar sitt ,,lifs goda engel. Särskilt märkliga äro flera för hvad de innehålla om hennes uppfattning af den kristna lärans vigtiga; ste punkter, och kunna af denna anledning anses såsom ett slags bihang till, Morgon-. väkter. Fredrika Bremer hade, då hon skref dem, nyss utgifvit denna lilla af den Straussiska striden föranledda ,,trosbekännelset Ach hon hade derigenom väckt miss-J.