lan nord-och sydtyskar, hvaraf man före parlamentets öppnande väntade så stora resnltater. i i u ubetydligt. ion f ne nesstämning hafva gitvit sig tillkänna under de sista mötena. Den 21 dennes hade de nordtyska parlamentsmedlemmarne inbjudit sina sydtyska kolleger till en bankett på börsen i Berlin, vid hvilket tillfälle man uttalade sig förhoppningsfullt om framtiden. Grefve Bismarck föreslog sjelf skålen för ,,de sydtyska bröderna, med hvilka han hoppades snart ånyo sammanträffa till fruktbärande, gemensam verksamhet i tullparlamentet. Den bayerske ministerpresidenten Hohenlohe uttalade sina önskningar om alla tyska stammars förening; en skål för förbundskansleren, som föreslogs af en bayersk medlem, blef med stormande bifall mottagen. , Nordd. allg. Zeit. har sett sig föranledd att på officiöst sätt dementera en underrättelse i de demokratiska tidningarne om, att Bismarck om parlamentet skulle hafva yttrat: , Det är jag som lagt detta ägg; om det icke utvecklar sig efter min önskan, kan jag alltid slå det i stycken. Genom den handelstraktat, som i Berlin blifvit undertecknad den 15 dennes, kommer Liibeck att — i afseende på sina handelsrelationer med norden — intaga en undantageställning. Genom denna traktat har nemligen Liibeck fått rättighet att hålla nederlag af s. k. nordiska varor, utan att för dem behöfva erlägga preventiv tull. ITALIEN. Korrespondenser från Rom innehålla detaljer om kardinal Andreas död. Ehuru den bröstsjukdom, af hvilken kardinalen länge lidit, blef förvärrad derigenom, att han på påfvens uttryckliga befallning varit nödsakad att tillbringa vintren i Rom, trodde man likväl icke på kardinalens så snara slut. Fyra af Roms mest framstående läkare hade sagt det vara alldeles nödvändigt för kardinalen att ånyo inandas sitt hemlands (Neapel) luft, hvarföre han oförtöfvadt borde lemna Rom, der vistelsen endast kunde skada hans belsa. Kardinalen, försedd med betyg från de nämnde läkarne, begärde respass af påfven. Förutseende förnyandet af de svårigheter, som man förut gjort mot en sådan tillåtelse, hade han bestämt sig för att — i händelse af afslag — afstå från purpurn. Men denna fruktan besannades icke. Påfven skickade kardinalen ett respass att begifva sig till Sorento och derifrän till baden i Pyrenerna. Dagen före sin död begaf sig kardinal Andrea till afskedsaudiens hos påtven, hvilken audiens räckte en timma. Efter hvad som säges, lärer denna audiens varit mycket stormig. Kardinalen beklagade sig bittert öfver den orättvisa man begått genom att beröfva honom utöfvandet af sina biskopliga rättigheter, och detta oaktadt han fullgjort alla de villkor, som varit honom förelagda. Under samtalet härom återfick kardinalen den torrhosta, hvaraf han länge lidit. Påfven bad honom lugna sig, lät honom sätta sig, men vägrade återgifva honom sin biskopliga jurisdiktion. I det ögonblick, då det gick lifligast till, lärer påfven sagt: ,, Betänk att Ni är en dödlig, och att Ni kunde dö före mig. ,Gud är likvets herre, lärer kardinalen hafva svarat, och om så skulle ske, förmodar jag, att ni snart skall följa efter . Efter den påfliga audiensens slut besökte Andrea kardinal Antonelli. Ett långt samtal med denne sin personlige fiende måtte ytterligare hafva irriterat honom, och Andrea kom mycket upprörd derifrån. Han tillbragte aftonen med att skrifva ett långt bref till påfven, hvilket afsändes morgonen derpå. I detta bref framhölls den heliga st lens nuvarande politik och de män, som nu innehafva makten. Brefvet var för öfrigt affattadt i de skarpaste uttryck. Uttröttad af arbetet och de häftiga sinnesrörelserna, begaf sig kardinal Andrea ensam på promenad i vagn eftermiddagen d. 14 dennes. Efter en stunds förlopp blef han häftigt sjuk och bad kusken vända om. Vid återkomsten till hemmet lät han inbära till sig varmt vatten, hvaruti han doppade händerna. Han led af svår andtäppa och tillkallade genast doktor Silenzi, som ordinerade senapsdegar. Det dröjde likväl icke länge, innan han afled, sittande i en fåtölj. Kardinalen har icke gjort något testamente; han efterlemnar en mängd konstföremäl af stort värde samt ett bibliothek af 11,000 volymer. Detta dödsfall har naturligtvis väckt mycken rörelse i Rom. De italienska tidningarna påstå, att de i Rom varande fångar, som tillhöra de förra och nuvarande påfliga provinserna, och som deltagit i den sista garibaldinska invasionen, skola demas till lifvets förlust, äfvensom att fångarne från andra italienska pro