Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 maj 1868, sida 2

— Ni nekar att vara en orsak till detta brott, hvars bevis ligger der för edra ögon? — Ja, min herre, jag förnekar det på det bestämdaste. — Uar ni ej märkt något, som har kunnat väcka edra misstankar? — Nej, min herre. Trelauney betraktade baronessan stadigt, likasom för att påminna henne om det råd han nyss gifvit henne. Wanda ansåg att man i alla händelser kunde komma ut ur ett dårhus, och utan att vidare grubbla öfver hvad intresse Trelauney kunde hafpa af att bespara henne fängelset och juryn, fattade hon hastigt sitt beslut. ö Hon skyndade till fönstret, och i det hon utbrast i skratt, fångade hop en fluga som hon räckte åt doktorn. — Se der, min herre, sade hon med en graciös nigning, — någonting för er Doktorn emottog flugan, som han kastade bakom sig. — Visade madame några tecken til sinnesrubbning, då ni gifte er med henne? frågade han magyaren. — Nej, min herre, svarade baronen, — i så fall skulle jag ej ha gift mig med henne. — Men några månader derefter märkte jag att hon började blifva besynnerlig; hon öfvergick från den största glädje till den djupaste sorgbundenhet En dag förnekade hon att jag var hennes man. Wanda låtsade leka med en gardintofs. Plötsligt ryckte hon lös den och handerade den som en boll, i det hon kastade den mot taket och åter uppfångade den i sina händer.