Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 maj 1868, sida 2

företa en poggrann undersökning tillsammans med min vän, baron de Remeney, rättaren och hans drängar. — Om jag kan vara er till någon nytta, mylord, så står jag till er tjenst. — Jag är tacksam derför, herr chevalier, men jag vill ej taga er tid i anspråk. Klockan öfver vestibulen slog nu nio. Ett rödt sken upplyste plötsligt salongen, i hvilken chevaliern och Trelauney befunno sig. Ropen: Elden är lös! elden är lös! läto höra sig. Trelauney skyndade till fönstret; slottet brann på tre särskilda sidor. Två män flydde tvärs öfver vägen; en af dem vände sig om ett ögonblick, och Trelauney kände igen Riazis roffogelprofil och långa skägg. Den andre, — Trelauney kunde knappt tro sina ögon, — den andre var Ali. Ali, som han trodde ligga fängslad i Hajens kölrum. Om Ali hade kunnat undkomma, hur hade det då gått med jakten, som förde De Tjugoens skatter ombord? Något förräderi hade otvifvelaktigt egt rum, och allt var förloradt! En röst, som framträngde från andra våningen, ropade: Hjelp! Det var Cecile, — som höll Louises barn i sina armar. Trelauney öppnade salongsdörren för att skynda upp till öfre våningen. Ett moln af rök och gnistor inträngde i salongen. Trappan hade fattat eld och väggarne brunno. CForts.)