Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 maj 1868, sida 2

Hans höga, kala hjessa liknade poleradt elfenben, hans lifliga ögon förrådde en inre eld, och läppen antydde förakt samt bitterhet. Säkert hade denna lefnad inneburit illusion och missräkning, tro och tvifvel, fel och ånger. — Jag har ansett mig böra meddela er, mylord, sade chevalieren, — en sak, som förefaller mig besynnerlig, och som slumpen har låtit mig upptäcka. — Hvad då, min herre? — Ni vet att jag bebor slottet le Mesnil? — Ja, herr chevalier. — Ehuru jag är nykommen i denna trakt, har jag i går tyckt mig märka åtskilliga fremmande figurer. — Äro de icke någon af våra grannars gäster? — Gästerna tillhöra en högre samhällsklass. — Nå väl? — Medan de personer jag observerat äro verkliga banditer. — Och tror ni, herr chevalier, att dessa personer hysa afsigter mot min egendom? — Mot er egendom eller —ert lif, ja, mylord. VIII. Branden. Trelauney låtsade likgiltighet. — Jag vet mig ej hafva några fiender, sade han. Chevalieren smålog, i det han skakade på hufvudet. — Är ni fullkomligt säker derpå?