Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 maj 1868, sida 2

Läkaren och poliskommissarien samtalade hviskande med baron de Remeney, så att hr Poitevin ej behöfde lägga band på sin vanliga svada. — Nå, låter ni edra viner åldras ännu? — Ja visst, svarade Surypere; men jag ser med nöje att ni har bytt om qvarter. — Ja, det var för dystert der borta. Hela Paris drar sig nu till Champs-Elyskes, — — — och dessutom har jag gift om mig. — Bah. — Med en qvinna af god familj, — — hennes bror var borstbindare. Ferdinand skrek: — Vänta mig, Melanie! Vänta mig, Melanie! Herr Poitevin rodnade. — Vill du tiga, otäcka djur. Jag måste göra mig af med denna papegoja, — han talar alltid om min salig hustru, och detta föranleder till beständiga uppträden med den nya. — Hon är således svartsjuk? — Som alla qvinnor. Ferdinand kraxade: — Melanie! Melanie! Herr Poitevin tog ett spö och började rappa på Ferdinand, hvilken skrek som en besatt. Emellertid hade de fyra herrarne gått uppför trappan. Efter en befallning af kommissarien, förde en betjent dem till salongen. — Underrätta fru baronessan, sade tjenstemannen, — att man väntar henne i salongen i och för en vigtig affär. Trelauney utbytte med låg röst några ord med magyaren. — Längre fram, sade lorden, — må ni