Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 maj 1868, sida 2

wissnöje med öfverkommendanten; men att Durietz ej var rätte mannen att i händelse af belägring leda försvaret, lärer ej hafva undfallit Gustafs skarpa blick. Bref afsändes genast till generalerna Sinclair och Mörner samt till den gamle veteranen från prins Eugenes dagar, grefve Jan Sparre, som hitintills, ostörd af krigsbullret, fått hvila ut på sitt vackra Tosterup, hugnad då och då af sin snillrike mågs, Carl Aug. Ehrensvärds qvicka skildring i ord och teckning af de stora tilldragelserna. Sparre fick i ett bref från konungen af den 5 Oktober befallning att ,,samfäldt med generallöjtnanten m. m. frih. Durietz föra befälet i Göteborgs stad, fästning och kringliggande fästen och dem mot fiendens anfall till sista man försvara. Befallningen motiveras dermed, att ,,general Durietz önskar sig en medhjelpare, som, i händelse något vederfares honom, kunde intaga hans plats-.. Konungen uppmanade Sparre att sednast 2 timmar efter brefvets emottagande begifva sig ginaste vägen till Göteborg, samt skref bland annat: , Besättningen är rätt stark: den består af en bataljon garde, Skaraborgs reg., 2 sqvadroner Vestgöta-ryttare, 1 bataljon Bohusläns dragoner samt Jemtlands reg., som väntas anlända nästa Onsdag (den 8); dertill kommer Wachtmeisters reg., artilleribrigaden och 800 man borgarebeväpning. I går gick samfälda garnisonen ed på att heldre dö än ge sig. Med sådant sinnelag hos manskapet och en anförare så tapper och aktad som ni, kan jag vara lugn för min fästning-. — Den 74-årige Sparre tvekade ej ett ögonblick att följa sin konungs kallelse; efter 3 dygns färd genom natt och dag stod han på aftonen den 11 Oktober i Göteborg redo att taga befälet. Folket dömde emellertid Durietz uppförande hårdt. Bland annat berättas, att då han sednare var stadd på uppresa till riksdagen och kom till en gästgifvaregård i Vestmanland, höll han på att aldrig få hästar, emedan ingen ville skjutsa en förrädare. Ett förslaget hufvud hjelpte ho nom slutligen å väg genom den erinran till bönderna, att Durietz just genom utt blifva befordrad till Stockholm lättast skulle komma att lida sitt rättmätiga straff, efter hvilken erinran bönderna täflade om att få fortskaffa honom. I Göteborg hade under dagarne efter konungens ankomst mycket förändrats. Redan morgonen efter denna besigtigade Gustaf fästningsverken, och de mer än lofligt svagt bedrifna försvarsanstalterna fingo ny fart. Nya batterier anlades; vallarne bestyckades, till en del med kanoner från en i Nordsjön nyligen uppbringad rysk fregatt; borgerskapet, som redan några dagar töre konungens ankomst börjat deltaga i arbetet på vallarne, väpnade sig till ett antal af 1,200 man; de skönaste vagnshästar ställdes till befälets förfogande för framforsling af kanoner, och alla täflade i nit. Också skref konungen några dagar efter sin ankomst till riksdrotset grefve Wachtmeister: ,,Om så god vilja varit i Finland som här, hade vi varit mästare af Petersburg.. Småningom inryckte ock de trupper, som voro tillgängliga inom landet; från sjelfva hufvudstaden hade Gustaf, mot rådets varning, beordrat gardet och Jemtlands regemente att skynda till Göteborg, (så att Stockholms säkerhet var uteslutande anförtrodd åt dess borgerskap) och sålunda ökades besättningen snart nog till omkring 7,000 man. All fruktan och obeslutsamhet var i och med konungens ankomst försvunnen, men på hans egen uppmaning och för den händelse, att en belägring verkligen skulle komma att ega rum, skickades skaror af qvinnor och barn ur staden. Vid gudstjensten i domkyrkan Söndagen efter konungens ankomst talade biskop Joh. Wingård öfver texten: ,frukta dig icke, ty jag är med dig, och det är att förmoda, att den berömde predikanten förstod att mer än någonsin hänföra sina åhörare. Till följande dag, Måndagen den 6 Oktober, hade konungen kallat borgerskapet till sammankomst å stora rådhussalen. Klockan half 2 anlände konungen, åtföljd af generaladjutanterna Rayalin och Lantingshusen, fänriken Möllersvärd och kammarjunkaren De Besche, samt mottogs af stadens begge borgmästare, kommerserådet Daniel Petterson och Carl Gustaf Brusewitz. Sedan konungen med klubban äskat ljud, skildrade han med den hänförande vältalighet, hvaraf han var mägtig, huru hans egen och hans sons välfärd, rikets sjelfständighet och svenska folkets räddning nu berodde af det öde, som drabbade Göteborg, ,,denna perla i min krona. Han erinrade, huruledes redan Gustaf II Adolf åt stadens borgerskap anförtrott