Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 maj 1868, sida 2

allt för lyxen och nöjet, den obarmhertiga Wanda, älskade sin dotter. Hon ville hafva gjort Edvige till den lyckligaste och anseddaste bland qvinnor. Hon borttorkade en tår. — Hvad skalt jag säga henne? hviskade hon. Om jag kunde säga till henne: Jag är din mor, skulle det vara en lättnad för mig. Men ack, huru förklara det öfriga? Ah, om Edwige någonsin kunde ana den blodiga hemligheten vid sin födelse, skulle jag dö af blygsel och smärta deröfver. I detta ögonblick stannade en vagn framför hotellets gallergrindar. Fyra män stego derutur. Den förste var magyaren, maken, hämnaren; den andre var lord Trelauney. De voro åtföljda af en läkare och en poliskommissarie. En betjent hade hoppat ned från kuskbocken och öppnat vagnsdörren. Denne betjent var en af våra gamle bekante, Pierre Brunier, kallad Surypere. — Hvem söker ni? frågade hotellets portvakt. Vid åsynen af denne funktionär kunde Surypere ej återhälla en åtbörd af förvåning. Han hade känt igen Poitevin, den sentimentale portvakten vid rue des Recollets. Från portvaktarelogen kraxade Ferdinands skarpa röst: — Vänta mig, Melanie! Herr Poitevin betraktade äfven Surypere med förvåning. — Nå men se, utbrast han, min gamle hyresgäst.