Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 maj 1868, sida 2

stadens försvar och dess hycklar: Hanö tillkännagifvande, att krigskassan ej hade mer än en månads sold för den här han till stadens försvar nödgats sammandraga, besvarades med erbjudandet af ett lån, gifvet dels af ostindiska kompagniet, dels af brandförsäkringskassan, dels af diskonten. Redan förut hade en frivillig teckning kommit i gång för bestridande af de nödvändigaste utgifterna för försvaret. Handelsoch politiborgmästaren Pettersson svarade å borgerskapets vägnar med betygande af samtliges beredvillighet, och de närvarande yttrade dertill högljudt sitt bifall. Konungen antydde derefter möjligheten att man i händelse af belägring nödgades rifva de närmast fästningsverken belägna byggnaderna, och borgarne ropade, att de heldre ville uthärda belägring och bombardering än öfverlemna sig åt fiendens godtycke. Derefter mönstrades den på torget samlade garnisonen och besvarade konungens tilltal med löftet att följa i lif och död. Omedelbart efter denna mönstrings slut tillkännagafs, att en dansk trumpetare infunnit sig vid de svenska förposterna och anmält en af prins Carls af Hessen adjutanter, general Haxthausen, som hade att bringa bud till fästningens öfverkommendant. Haxthausen fördes med förbundna ögon till kommendantshuset, mottogs der höfligt af gen. Durietz, men fördes omedelbart derefter till företräde hos konungen, som affärdade honom med en skarp lexa öfver prinsens af Hessen uppförande och med den förklaring, att staden aldrig skall gifva sig. — Danskarne hade under tiden ryckt allt längre fram. Några timmar före konungens ankomst hade de tagit Venersborg i besittning och d. 5 på morgonen inryckte de i Kongelf. Det skulle föra oss för långt att följa föreläsarens redogörelse för de tilldragelser och förhandlingar, som gjorde ett hastigt slut på det danska infallet och föranledde prins Carl af Hessen att tåga tillbaka med outrättadt ärende. Det ligger emellertid i sakens natur, att de raska anstalterna till Göteborgs försvar härtill betydligt medverkade. Så ock den krigiska anda, som gripit Sverges allmoge i samma stund konungen lät den veta, att rikets räddning berodde på dess omedelbara hjelp. Också ville goda dalamän icke få i sitt hufvud, att ej de ingångna stillastånden vore ett knep af de adlige officerarne för att bedraga konungen, och än svårare var det att förmå dem att under vapenhvilan hålla sig stilla, ty de hade lofvat konungen att slåss. Fryksdalingarne, som erbjudit konungen 5,000 man, ville nödvändigt anfalla Norge, och Armfelt måste resa upp till dem enkom för att hejda deras ifver.