Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 maj 1868, sida 2

Göteborg den 13 Maj. Staden och Länet. Offentliga Föreläsningarne. I sin fjerde och sista föreläsning, sistl. gårdags afton, afhandlande lefnadssättet i Göteborg för 100 år sedan, redogjorde hr doc. ellstenius i korthet för stadens yttre och dess omgifningar i midten af förra århundradet samt öfvergick derefter till klädedrägten, bostäderna, husgerådet, lifsmedlen och deras beredande, vidare de offentliga nöjena på denna tid, de vetenskapliga institutionerna, tidningslitteraturen m. m. För dessa detaljuppgifter, af intresse äfren för icke-göteborgare, bli vi i tillfälle att utförligare redogöra. Dr Hellstenius afslutade sina föreläsningar med följande ord: Jag erinrade redan i början om de svårigheter, som möta vid ett försök att åstadkomma en kulturhistorisk skildring i allmänhet och huruledes det rentaf varit en omöjlighet att åstadkomma ett helt. Mer än en gång har jag under sysselsättningen med hithörande frågor tänkt, att det just vore en värdig uppgitt för en institution sådan som Göteborgs Museum att samla till ett helt de på olika håll och i olika former spridda bidragen till en möjligast noggrann kännedom af detta samhälles framfarna dagar: skriftliga urkunder, i urskrift eller afskrift, planritningar och vyer, minnesteckningar och tryckta skrifter, minnesmärken af alla slag, med ett ord allt, som med detta ämne har någon gemenskap. Det behöfves ofta nog endast yppandet af ett tillfälle, och hvad man söker, strömmar af sig sjelft tillsammans och månget kommer i dagen, hvarom man ej har aning. Jag har tänkt på en dylik plan med en viss förkärlek, serskildt emedan jag är lifligt öfvertygad om, att man i allmänhet i minnets verld finner bästa motvigten mot stundens rastlösa äflan och öfverspända anspråk på framtiden. Ett folk, som vanvårdar och ringaktar sina minnen, står sitt fall nära, och samma dom drabbar tvifvelsutan äfven det mindre samhället. Glömska och liknöjdhet kunna aldrig inså såsom delar i det hedrande af fader och moder, som fått sig sin lön lofvad. Jag kan väl nse, att ett samhälle af så egendomligt skaplynne, som detta, alltid med en viss förkärlek skall skåda omkring sig i det lif, som, sjudande äf verksamhet, spritter i hvarje åder at samhälls