Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 maj 1868, sida 1

AAAA3nn3n Det är en sanning, att en stor del af Jordbruksklassen för närvarande lider under ett starkt ekonomiskt tryck, men skälen härtill ligga naturligtvis icke deruti, jatt embetsständet narrat bönderna att vara för frikostiga med bevillningar till nyttiga statsinstitutioner, hvilka enhvar dagligen kan se inför sina ögon lemna rika räntor; orsakerna ligga således hvarken hos regeringen eller bos storthinget eller hos embetsmännen, utan i främsta rummet hos vederbörande individ sjelf: det låter sig ej göra att fritaga vår nation från brist på sparsamhet och omtanka. I det förra hänseendet vill jag endast anföra, att det är en känd sak, att den till sin princip så gagneliga Hypoteksbank-institutionen, som under garanti af staten skaffar bönderna lån på billiga vilkor till upphjelpande af deras landtbruk, blifvit skamligt missbrukad, då de upptagna lånen förstörts utan att användas för sin bestämmelse, och skaror af bönder ha måst gå från hus och hem när återbetalningstiden inträffat. Dessa bilda naturligtvis en stor klass af missnöjda, hvilka gerna vilja söka orsakerna till sin olycka öfverallt, utom hos sig sjelfva. En annan klass at betryckta landtmän bilda de många, som under de goda åren före den stora penningkrisen 1857 köpte landtegendomar på en tid, då dessa stigit till det dubbla och tredubbla i värde. Kriser, dyrtid, missväxtår och förändrade konjunkturer hafva sedan denna tid så nedtryckt egendomspriserna på landet, att präktiga gårdar i våra bästa distrikter, t. ex. omkring Mjösen, nu kunna köpas för halfva det pris, hvartill de inköptes för ett tiotal af år sedan. Det skulle bli för vidlyftigt att ingå i flera detaljer, och jag vill endast anmärka, att de lättade kommunikationerna och förändrade bruksmetoderna i många distrikter framkallat en konkurrens, som är ruinerande för många landtmän, hvilka sakna kraft och hufvud att följa med den närvarande tidens stora rörelser. Men detta torde redan vara nog, för att visa läsaren, att det ej är den bildade klassen, som ruinerat jordbrukarne genom frikostiga grepp i statskassan, utan att orsakerna till den kris, som dessa nu genomgå, ligga långt djupare. De sista uppgifterna från Hypoteksbankens direktör visa dessutom, att förhållandena på det hela taget nu äro nära att utjemna sig. Bondepartiet har icke en enda man, hvilken, såsom A. B. Stabell i fordna dagar, förmår att uppträda som dess höfding, hvilken på ett inträngande sätt framställer dess berättigade klagomål och anvisar medlen till desammas afhjelpande. Hela agitationen upplöser sig sålunda i småaktigheter och chikaner mot embetsmamaståndet. Böndernas hufvudagitator är representanten Sören Jaabeek från Lister, som under det sednaste året utgifvit en ,Folketidende, i hvilken han fordrar storthinget sammansatt uteslutande af bönder och män, som rösta med bondepartiet. Han uppställer långa tabeller öfver voteringarne om de serskilda sakerna vid storthinget och räknar dem för de bästa storthiugsmän, ,som uttalat de flesta Nej i bevillningssakerna; enstaka af hans män ha drifvit det till en sådan virtuositet i att säga Nej, att de i 100 saker endast 5 gånger sagt Ja. Vår förste man, professor Schweigaard, har i dessa saker uttalat 96 Ja. I afseende på embetsmännen, arbetar Jaabeek till det mål att få dessa afskaffade och göromålen verkställda af kommunerna. Stora folkmöten hållas för närvarande öfver hela landet, och Jaabekska agenter resa omkring och agitera med framgång för Jaabeekska idter. Det följer at sig jelft, att embetsmännen i realiteten äro ense med bönderna om, att besparing i statsutgifterna är önskvärd, men att densamma ej bör gå så långt, att t. ex. utsifterna till nya väganläggningar och ernvägar otillbörligt inskränkas. Bönderna nämna såsom föremål för sina önskvingar: inskränkning i skjutsbesväret, i vägbördan, spanmälstullen, utgifterna för attigvården, räntefotens bestämmande till t procent, inskränkning i utgifterna för nilitärväsendet och likaså i dem för skol1.e P1e