Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 maj 1868, sida 2

ska deputeradena de bittraste motständarne till hvarje steg, hvilket kunde se ut som ett bevis på förtroende för segraren af år 1866. Det rykte spred sig, att de sydtyske deputerade, ifall aflåtandet af en adress komme att beslutas, ämnade lemna parlamentets sessionssal. Utan att framkalla denna eclat, ha de på ett ännu långt värre sätt brutit mot den parlamentariska seden, i det 47 af dem icke visade sig i sessionssalen. Husets läktare voro naturligtvis utomordentligt starkt besatta. Alla platser voro fyllda! af den elegantaste åhöraresamling. De talrikt representerade damerna gåfvo huset en temligen brokig anstrykning. Diplomaternas loge var fylld till sista vrån. Midt bland förbundsregeringens representanter satt grefve Bismarck, som vanligt i preussisk generaluniform; han var tyvärr ej i tillfälle att för dagen låta höra ett af sina vanliga pikanta, starkt med ironi kryddade och åt alla håll angripande tal. I öfrigt måste hans blekhet falla enhvar i ögonen. De förslag, hvilka från alla sidor ingått mot adressutkastet, visade framför allt partiernas ställning. Förskräcks ej, om Jag måste uppräkna ett halft dussin af dessa partier: det är tysk sed att i de parlamentariska församlingarne låta hvarje äsigt representeras och komma till uttryck genom ett serskildt parti. Af de konservative (de preussiske junkrarne) samt vidare af det, förbundsstatligt-kostitutionellapartiet (ultramontanerna) och den sydtyska fraktionen föreslås den ,enkla dagordningen, af de ,,frikonservatives i förening med de sydtyske national-liberale samt af det demokratiska framstegspartiet en , motiverad dagordning. Alla dessa partier utgå från den åsigt, att man ej behöfver uttala hvad som egentligen förslås af sig sjelft, nemligen, att Tyskland vill bli en stat. Men alla partier äro ense derom, att denna ,,ena stat måste vara målet för det nationella sträfvandet. Till all olycka vill hvarje parti närma sig detta mål på en serskild väg och välja den för detsamma beqväma tiden för avancerandet. Enligt arbetsordningen, måste omröstning först ske öfver förslaget om enkel dagördning, och blott en talare för samt en mot förslaget kan erhålla ordet. Men huset begär framför allt att få höra de båda referenterna. Härpå lemnas ordet åt förste referenten, deputeraden von Bennigsen, den ryktbare ledaren af oppositionen i den fordna hannoveranska deputeradekammaren. Han framlade i ett tal, som varade en timma, skälen för sitt förslag om adressutkastets antagande. Talet eger intet, som kan elda och rycka med sig sinnena, men det gör ett djupt intryck genom den klara och. bestämda uppfattningen af våra förhållanden, genom den torra, allt frasmakeri föraktande framställningen af våra nationella uppgifter, genom sin broderliga anda gentemot sydtyskarne samt sin fasthet gentemot utlandet. Redan talarens yttre har något, som inverkar öfvertygande: den imponerande, kraftfulla gestalten, den breda, höga pannan, det fritt växta mörka och yfviga skägget, den fylliga, skarpt accentuerande rösten — allt detta tillsammans företer en bild af äkta manlighet; med venstra handen på kanten af talaretribunen, med högra handen stödd mot höften, så står talaren och förstår att genom sina djupt genomtänkta ord fängsla sina lyssnande åhörares uppmärksamhet. Han söker visa nödvändigheten af, att församlingen, som bildar en sedan årtionden ej förelunnen samfäld representation af tyska folket, uttalar hvad den tänker om fäderneslandets nutid och framtid; den måste uttala, att äfven den lifvas af den bestämda viljan att upprätta Tysklands enhet; den måste gentemot utlandet intaga en bestämd position och gentemot detsamma förklara, att Tyskland vill lösa den tyska uppgiften för sig ensamt. Den andre referenten är friherre von Thiingen, deputerad från Bayern. På hans röst, som antager ett nästan bedjande, ödmjukt uttryck, kan man ej höra, att det är han, som engång i Bayern med händer och fötter arbetade mot offoch defensiv-alliansen mellan Preussen och Bayern. Man måste känna detta faktum, då man hör hur starkt och afsigtligt han i sitt tal betonar, att han jemte sina vänner står på ståndpunkten af just detta fördrag. I öfrigt bemödar talaren sig om en erkännansvärd öppenhet; Han förklarar, att sydtyskarne i sjelfva verket äro uppfyllda af motvilja mot Preussen, mot segraren af år 1866; men den som ej låter leda sig af folkmassans ögonblickliga stämning, känner ganska väl, att hvarje slag, som utifrån träffar Preussen, blir kännbart genom hela Tyskland. ,,Om Tysklands integritet och sjelfständighet angripas, då skola vi stå på er sida, kämpa med er, blöda med er. Men det fördrag, hvilket vi ha att tacka för tullparlamentet, uppställer för vår kompetens bestämda gränser, hvilka öfverskridas med adressen. Vi sydtyskar önska den tyska enheten, lika ifrigt som ni nordtyskar, men vi vilja ej genom ett majoritets-beslut låta beröfva oss vår sjelfständighet; vi vilja, att Sydtyskland skall upptagas i det nordtyska förbundet på fördragets och lagens väg, men ej mot sina regeringars och folkrepresentationers vilja (ingen menniska i Tyskland vill något annat), och fördenskull kunna vi ej följa med på den väg, som man med adressen vill beträda. Såsom talare mot adressen uppträder deputeraden von Blankenburg. Denne herre är det preussiska junkerpartiets urbild, men äfven dess stolthet. Han är ej utan vältalighet, men sedan hans svärfar, den berömde läraren i statsrätt Stahl, befinner sig i evigheten, förmärkes i hans tal en absolut brist på goda tankar. Selan 1866 har hans parti förlorat mycken terräng, och vi se fördenskull dess representanter efterhand på visst sätt draga ig tillbaka till ,,den ofruktbara ön af ett passivt, räsonnerande motstånd mot varje modern tanke. Blankenburg är