Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 maj 1868, sida 2

Klockan var åtta på aftonen. Blanche de Charmeney satt i en fönstersmyg uti salongen. Pianot stod öppet, några böcker lågo på ett ekbord, och markisen, som nyss slutat sin måltid, tog sig en lur i en stor fåtölj. Blanche drömde. Det skulle hafva varit svårt att beteckna de känslor, som qvarhöllo henne sorgsen och orolig. : Blanche var nu tjugotvå år, och intet omkring henne tycktes i hennes enformiga lif medföra en förändring, som hon önskade, utan att erkänna det för sig sjelf. Slottet. Charmeney var en dyster boning för en ung flicka. . Det var med svårighet markisen kunde förmås att tillbringa tre månader i Paris under vintern. Föröfrigt tyckte Blanche ej om baler och fester. Hvad som roade och hänförde andra föreföll den stolta flickan barnsligt och lumpet. Hon tyckte ej om att känna sin midja omslutas af dessa unga män, hvilkas blickar brände hennes axlar. Ofta hade hon med vrede tillbakastött sey arm, som tryckte henne tör nära intill dansören. Hon blickade nu ut genom det halföppna fönstret och tycktes söka någon obestämd punkt i landskapet. Så hade fordom äfven den sorgsna borgfrun blickat ut från toppen af det krenelerade tornet. Blanche kastade en melankolisk blick på sin sofvande fader, och hennes ögonbryn rynkades lätt.