Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 maj 1868, sida 2

Den enda person, med hvilken hon kunde samtala, den enda, som för henne hyste en uppriktig ehuru maskinmässig ömhet, han sof och pustade som en blåsbälg. Blanche återtog sin första ställning. Hennes hufvud var behagfullt nedlutadt, likasom kände hon sig tryckt af tankens tyngd. Hennes drag förrådde ingenting af ungdomens glädtighet, men uttryckte denna obestämda melankoli, som begrundandet alstrar. Vare sig af uraktlåtenhet eller med afsigt släppte hon boken, som hon höll i handen. Det lätta bullret väckte herr de Charmeney. — Är du der, Blanche? frågade han. — Ja, min far. — Vill du ringa efter ljus. Blanche uppreste sig och gaf befallning att upplysa salongen. — Jag tänkte, sade markisen, på den stackars de Villepont. Jag saknar honom verkligen. Jag var så van att spela mitt parti med honom, och då kyrkoherden inte kommer, vet jag inte hvad jag skall taga mig till. — Har ni skickat ert kort till den nye egaren af le Mesnil, som ju sändt er sitt? Markisen ryckte på axlarne. — Chevalier de Pulnitz? utropade han. Jag förstår inte att en utlänning slår sig ned här på landsbygden, utan orsak, utan familjeskäl. Hvarför återvänder han inte till sitt fädernesland, ifall han har något sådant? Jag har aldrig fallit på den tanken att sluta mina dagar i Preussen eller Polen,