— Han är förvaltare på sin fars förra egendom. . — Hos den rike engelsmannen? — Lord Trelauney, ja, min far. V. lxrarsör man icke blef våt i brunzen. Markisen tycktes blifva öfverraskad. — Han har således hjerta, denne engelsman. Det är vackert gjordt af honom att ha gifvit denne stackars fan en tillflyktsort och bröd. — Och hvem vet? afbröt Blanche, — herr Raoul har ett felsteg att godtgöra. — Nu, då han är fattig, borde han gifta sig med skogvaktarns syster. Ah, hvad det är förargligt att inte veta hvart man skall tillskrifva honom. Han skulle ordna allt det der. Herr de Charmeney försökte le ironiskt. — Apropos, fortfor han, — man har sagt mig att herr Jean hyste en häftig passion för dig. — Tror ni det, min far? svarade Blanche med en illa dold förvirring. — Skulle du tyckt om att bli madame Jean? Blanche satte sig vid pianot för att undvika ett svar. I samma ögonblick öppnades salongsdörren och en betjent anmälte: — Lord Trelauney. — År välkommen, sade markisen. Och han tillade; i det han vände sig till Blanche: — Det skall åtminstone fördrifva en halftimma för oss. Blanche hade stigit upp och blickade mot dörren. g