Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 maj 1868, sida 2

platsen är Norge bättre bekant än många andra länder, och kan man slå sig i backen på, att om man frågar hundra, om de känna något rörande Sverge, skaka de softast alla på hufvudet; men säger man, att det ligger bredvid Norge, så klarna genast ansigtena, och man erhåller af öfver hälften svaret: ,jaså, Norge, hvarifrån I vi få jern och träk. Om Sverge känna de endast Carl XII, Gustaf II Adolf och Svesdenborg. Annars är detta land dödt för dem. Men hvad är orsaken? Jo, så litet I göres att få vårt fädernesland kändt; ingen sammanhållning råder, då deremot I norrmännen vid alla tillfällen armbåga sig fram med en oblyghet, förlåtlig i ett sådant land som detta, der uppträdandet gör så sotantligen mycket, och det ej duger att vara grannlaga eller efterlåten. De många sstora förluster, som uppkommit genom engelsmäns inledande i storartade men svindlande affärer, hafva betydligt skadat Sverges kredit i de merkantila kretsarne; men så småningom ändrar detta sig nog till något bättre, om försigtighet, rättfram upprigtighet samt den gamla svenska välkända redbarheten mera iakttagas. Engelsmannen gör gerna affärer, och ingen anledning finnes hvarför han just skulle undanpeta Sverge, då han ser, att han med säkerhet kan inlåta sig i transaktioner och ej blifver förd bakom ljuset, utan redbart bemött. Så snart man lyckats vinna engelsmannens förtroende, plägar han i allo visa sig öppen och ifrig tör den som vunnit hans intresse — ,, never mindom ock lite motgång i början. Han seri stort. Undantag finnas naturligtvis bland denna massa af racer ifrån alla verldens kanter, ty hela kolonier af främmande köpmän, som drifva affärer på Kina, Japan, Turkiet, Persien m. m., finnas här, och dagligen ser man dem, obesvärade af folkhopen, vandra omkring på gatorna iklädde sina hemlandsdrägter. Kineserna äro de mest bemärkte; de visa sig synnerligen rädda om hårpiskan från det rakade hufvudet, ty den förvaras sorgfälligt hoprullad i hufvudbonaden, troligen derför att, om den här som annorstädes hängde fritt ner åt ryggen, skulle gatpojkarne, hvilka öfverallt äro sig lika, troligen försöka ringa på klocksträngen. AfJapaneser är här en trupp jonglörer och atleter, de skickligaste man hittills sett, vare detta nog sagdt. Sjelf har jag ej sett dem, men af berättelser har jag erfarit, att de med säkerhet, styrka och vighet utföra de svåraste, förut aldrig försökta prestationer. De uppträda ett par dagar i veckan i Kristallpalatset och locka massor af åskådare dit, ehuru dess direktion, utom detta nöje, stundom bjuder på omvexlande underhällningar. Den långe f. d. artilleristen Hansen har ingått på ett förlängdt kontrakt, ty han tyckes ,slå an. I Tisdags var i Kristallpalatset en stor konsert, hvarvid 5,000 barn från en hel hop skolor deltogo i åtskilliga sångnummer, med en precision i utförandet, som var märkvärdig. Naturligtvis sjöngos bekanta och populära saker. Kristina Nilsson uppträdde åter här för denna säsong i Lördags och Tisdags, som Violetta uti Traviata, och gjorde furore. Att hon blef framropad och blomsterbeströdd behöfver knappt påpekas. Hon får det mest smickrande loford af samtlige musikreferenter, ej allenast för sången, men för sitt i allo fulländade spel samt eleganta hållning. De kunglige voro der, och allt hvad fint finnes i staden. I afton anlända de kunglige från Osborne för att hvila ut och rusta för resan till Skottland i nästa vecka. Prinsen och prinsessan Christian (så benämnes Schleswig-Holstein-Augustenburgska paret här) söka på alla upptänkliga vis göra sig populära. Prinsen bevistar möten och parlamentssammanträden; prinsessan står 1 spetsen för tillställningar m. m. för välgörande ändamål, med ett ord: , Man hat was im Schildet. I gårdagens aftontidningarne öfverraskades man af notisen om kronprinsens af Danmark förlofning med den 20-åriga prinsessan Louise, hvarom man aldrig hört en halfdragen anda; men i dag motsäges uppgiften. Dock är detta allt af så liten betydelse i jemförelse med hvad som passerat sedan jag sist skref. Såsom jag förutsade, har Disraeli ej troppat af, ej heller parlamentet ännu blifvit upplöst. Allt detta är bekant; deremot torde några små detaljer, insamlade af ett åsynavittne och åhörare, vara mindre kända. I Måndags afton var underhusets lokal mer än till trängsel fylld, ty då prinsen af Wales ankom, måste andra lemna rum, ,,very disappointed. Disraeli framträdde att, såsom han lofvat, redogöra för regeringens beslut med anledning af utgången utaf voteringen öfver Gladstones första resolution. Det var Disraeli, men likväl ej den djerfve Disraeli, utan den försigtige mannen, som ej yttrade ett ord utan att bakom det hafva ett råtthål att krypa in uti. Han lemnade först en exposition af allt hvad tory-ministören under Derby och honom hade uträttat; efter denna rekommenderande inledning kom han till berättelsen om audiensen hos drottningen, hvarvid hon ej emottog ministrarnes resignation, men gaf dem deremot makt att upplösa parlamentet, då de så för godt funne. Hela detta tal var framstäldt med så osäker och för Disraeli ovanlig ton och i så sväfvande ordalag, att ingen riktigt visste huru man hade det, utan diskussionen ändade med beslutet, att Gladstones 2:dra och 3:dje propositions afgörande skulle uppskjutas till eom i går. Man sof på saken, och i Iisdags afton började mellan Disraeli och Gladstone en ganska allvarlig duell, der heder och ära fingo många djupa sabelhugg. Sjelf var jag ej närvarande, men af tidningarne känner man resultatet, som i intet afseende var angenämt. Läkvisst hindrade det ej de begge kämparne att dagen derpå presidera vid två middagar, för firandet af ett par samhällsnyttiga inrättningars årsfester. Disraeli vid Royal Litterary Societys och Gladstone vid London MHasnitale (rar 44—