Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 maj 1868, sida 2

alla tidningar och påpeka de engelske statsmännens förmåga att kunna smälta och vara lugna. I parentes sagdt vill jag applysa, att den sistnämnda institutionen, som under förlidet år betydligt utvidgat sig, måst sälja 10,000 af sina fonder för att möta omkostnaderna för denna utvidgning. När detta faktum vid middagen bekantgjordes, åstadkom det en kontant subskription af E 8,600 — ett äkta engelskt drag, som är efterföljansvärdt på andra håll. I Göteborg lefver samma prisvärda anda, äfven om den icke uppträder i den formen och ger sig luft vid sjelfva middagsbordet. Efter Onsdagshvilan träffades parlamentsledamöterna i går afton, och att alla platser voro fullsatta behöfver jag ej säga. Lorder, pärer och kungliga intogo åhörareplatserna. Disraeli var ej, såsom vanligt, närvarande på den bestämda tiden; mr Hardy, inrikesministern, tillkännagaf helt kort, att regeringen ej ämnade begära omröstning öfver Gladstones tvenne sednare propositioner, utan lemnade frågan åt underhusets godtfinnande, förklarande dock att allt motstånd å regeringens sida skulle uppbjudas. Ingen debatt naturligtvis, utan begge propositionerna gingo igenom med glans, pukor och trumpeter. Men nu började en scen, sådan jag aldrig förr sett, och som ej heller i mannaminne förekommit i något engelskt parlament. En mr Aytoun (ej den spetsige Ayrton), representant för Skottland, väckte motionen, att bevillningen till Maynooths katolska seminarium och Regium Donum till följd af kyrkofrågan skulle upphöra, samt att inga fonder, som från århundraden tillbaka tillerkänts Anglikanska kyrkan, skulle komma den Romersk-katolska till godo. Detta var en bomb, som hotade att krevera hvarje ögonblick. Tal. var i mitt tycke utmärkt både genom korthet och på saken gående logiskt resonnement; men hans motion kom alldeles oväntad. Både de ministeriella och oppositionen sökte hindra proposition, men talmannen medgaf diskussion. Bright och Gladstone motarbetade detta, emedan de sade det vara att skjuta öfver målet. Hardy uttalade sig dock mot motionen, men tilllade, att den må gå samma väg som de förut fattade besluten, och en villervalla, oordning och väsen, som man endast hade kunnat vänta utaf en samling pöbel, uppstod, så att ingen hördes; ingen hörde på, alla gestikulerade och många talade på en gång. Ändtligen anlände Disraeli; han gaf duktiga pisksnärtar åt mr Ayrton, som klandrat att Disraeli ej varit närvarande och talat. Disraeli var emellertid sjelf uppretad och, om möjligt, ökade oredan; han förgick sig och blef af motståndarne bårdt tilltvålad. Derpå började mellan honom, Gladstone, sir Northicote och sir Grey en dust, som urartade till exempellösa personligheter och sarkasmer, hvarvid man tillika begick det fel mot regeln att man talade utan att begära ordet. — Motionen bifölls, hvarpå Disraeli uppträdde i rent af ilsken sinnesstämning, förklarande att följden af det fattade beslutet blir krångel och trassel; från parlamentets bänkar besvarades hans ord med ett allmint ogillande, som ännu tydligare gaf sig luft uti ett i allo — om jag så får säga — ovettigt tal af Bright, hvilken förebrådde premierministern fegheten att skjuta drottningen framför sig vid försvaret af sin position. Mer personliga, fastän .parlamentariska, förolämpningar kan man 2j höra, och då lord Manners i sin vanliga nästighet svarade, gaf honom Gladstone ned lugn hans argumenter tillbaka med ök på laxen. Sesslonen slutade i morse klockan efter 1. Man har ännu ej hunni sansa sig efter denna ovanliga afton. Från Abyssinien ännu inga detaljer — blott ett telegram att Magdala är up prändt och att trupperna tåga tillbaka; roligen embarkera de omkring den 25 lennes. Såsom jag trodde, har inrikesministern ill följe af stark påtryckning medgifvit ny ransakning med den cierkenwellske seniern Barett; han var dömd att hängas, men roligen blifver resultatet nu helt annorunda. A. F. E. jr.