Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 maj 1868, sida 3

smant sätt meddelad upplysning. Bref från Montevideo. Under denna rubrik meddelar Dagligt Allehanda ett från en landsman erhållet intressant bref, ur hvilket vi taga oss friheten meddela följande utdrag: Montevideo i republiken Oriental del Uruguay den 1 Mars 1868. Landets befolkning utgöres af hvita, indianer och negrer och blandningen af dessa trenne racer. Med orientaler i egentlig mening förstås sedan lång tid inflyttade spanska afkomlingar och den af dessa och indianer uppkomna blandade racen. Utländingarne, som i sednare tider hit invandrat och hvilka inalles utgöra mera än hälften af befolkningen, äro förnämligast brasilianare, spaniorer, italienare, fransmän och engelsmän. Öfriga nationer äro föga representerade. Ett anmärkningsvärdt förhållande är, att af totala befolkningen utgöra infödda män endast en tredjedel och utländingarne två tredjedelar, då deremot af qvinnorna de infödda utgöra två tredjedelar och de utländska endast en tredjedel. Mest begärliga att engageras äro basker från Spanien och fransmän, då åter bland alla utländingar italienare, hvilka, sällan egnande sig åt jordbruk, mest sköta flodfarten och tillika sedan många år tillbaka med förkärlek deltaga i landets politiska strider, af dessa skäl ovedersägligen åtnjuta minsta aktningen-. Katholska religionen är statsreligion, men derjemte tolereras andra trosbekännelser och åtnjuta af lagen samma skydd som den katolska. Hufvudspråket är spanskan, men, som handeln till större delen ligger i utländingarnes händer, begagnas äfven mycket de öfriga lefvande språken. För offentliga undervisningen finnes ett s. k. universitet i Montevideo och lägre skolor i landet, men stå dessa i allmänhet på låg ståndpunkt. Studierna öfvergifvas snart af ynglingen, som här tidigt egnar sig åt handeln, till hvars inhemtande ock studierna merendels uteslutande nskränkas. I det tidiga egnandet åt handel och praktisk: yrken i allmänhet finner man en viss likhet emellan Norra och Södra Amerika, båda länder med genomgående praktisk riktning, men med väsendtlsiga olikheter i nationallynnen och karakterer. Medan det förra med jättekraft förkofrar det rika arf af frihet och upplysning, som det fått af sin stammoder, England, skrider det andra dock endast sakta framåt, ty med det ärfda blodet följa äfven moderlandets seciala fel, och i katolicismen. har det för stark hämmsko, för att i utveckling och framåtskridande kunna hålla jemna steg med den stora republiken i norr, dit emigrationens ström fortfarande går. Landet har från långliga tider tillbaka varit underkastadt täta ombyten af herrar och tillika beklagligtvis utgjort skådeplatsen för vilda inbördes strider. Annu i dag pågår striden mellan dessa båda hufvudpartier, Los Colorados och Los Blancos. Det förra är för närvarande öfvervägande, och önskligt vore, om det till slut bibehölle öfvervigten, ty det har alltid, framför det motsatta partiet, utmärkt sig för hofsamhet, hvarjemte det genom sin liberalism mest gynnar landets utveckling, och i följd häraf eger det ock företrädesvis utländingarnes sympatier. År 1865 erhöll landet ett visst lugn, då brigadiergeneralen Venancio Flores, tillhörande Los Colorados, hufvudsakligen medelst brasiliansk hjelp, satte sig i spetsen för styrelsen under namn af provisorisk guvernör. Af blandadt orientalisktindiskt blod, har han som krigare tjenat republiken ända sedan Garibaldis vistelse i dessa länder och derunder vid mångfaldiga tillfällen utmärkt sig ej mindre för duglighet och personlig tapperhet än äfven för mensklighet emot fiender, hvilken de många olika particheferna ej alltid iakttagit. Genom en klok och liberal styrelse har han väsendtligen bidragit till landets förkofran. Med upphäfvande af de gamla spanska lagarne, hvilka här egt gällande kraft allt ifrån landets upptäckt, ombesörjde han utgifvandet af en för landet egen lagsamling, utarbetad af skickliga lagkarlar och mera enlig med tidens kraf. Men, som sagdt, det motsatta partiet fortsätter oafbrutet med sina stämplingar och anspråk på makten. Och den 19 sistlidne månad föll guvernören Flores, i vagn på väg till styrelsens lokal, offer för lönnmördarehand af detta parti på öppen gata i Montevideo. Utan tvifvel medverkade härtill mycket en demonstration af hans son, öfverste Fortunato Flores. Denne, af ett vildt och obändigt lynne, hade en tid förut tagit sig det orådet före att med sin frihetsbataljon, till hvars chef fadren oklokt nog hade utnämnt honom, besätta de förnämsta positionerna inom Montevideo och vidtaga åtskilliga våldsåtgärder, hvarvid äfven menniskolif spildes, allt för att derigenom söka inverka på befolkningen till fördel för sin far vid det den 1 Mars förestående nya presidentvalet. Fadren hade dock, redan förut trött vid regeringsbördan, förklarat sig på intet vilkor ånyo vilja emottaga presidentskapet. Nu beskärdes honom tillika före sin död den faderliga sorgen att som republikens öfverhufvud först nödgas sammandraga frivilliga trupper emot sonen och, då denne genom tillkommen hjelp af i hamnen liggande sremmande eskadrar måste gifva allt förloradt, derefter se honom förklarad fäderneslandets fiende och bestraffad med landsflykt. Flores död väckte en utomordentlig bestörtning och blef tillika signalen för partistrider inom hela landet, hvilka ännu fortgå på många och skilda håll. I Montevideo blef upproret hastigt kufvadt genom öfverlägsenhet i vapen, hvarvid utländingarnes intressen ånyo skyddades genom trupper! fändsatta från i hamnen liggande främmande eska drar. i Sedan Flores död öfvertogs styrelsen af en ny regering med signor Pedro Varela, en köpman och bankdirektör, till president. I dag är till ny och ordinarie president på laglig väg vald den siste krigsministern under Flores styrelse, general D. Lorenzo Battle, svåger till den här aflidne berömde svensken doktor Micha