Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 maj 1868, sida 3

ännu ingen mellanrikslag i detta afseende gifver sitt skydd åt den litterära eganderätten inom de örenade rikena. En sak af denna natur kan och hr dock etter vårt förmenande betraktas ätven ir en annan synpunkt än den, der den största rätt kan blifva den största orätt. Den borde af direktionen betraktats ur den moraliska finkänslans, den taktfulla grannlagenhetens synpunkt, icke minst derför att det gäller en författare, som betyder mer än de slesta inom den nordiska litteråturen. Hafva vederbörande verklig vilja att i sin mån arbeta för uppkomsten och uppodlandet af smaken för en sann nordisk dramatik — och bör man icke förutsätta detta hos styrelsen för en konstanstalt, egnad pat musis? — så böra de väl ätven i mån af sin måga söka på det sätt, som står dem till buds, underlätta det betydelsefulla arbetet för den, hvars enda rikedom det är att djupare och sannare än de flesta kunna uppfatta och i konstnärliga skapelser återgifva de egendomliga skönhetsdragen i det nordiska lifvets olikartade yttringar. Och någon verklig omöjlighet att med ett skäligt arvode ersätta denne författare för de arbeten af honom, af hvilka man har de mest grundade skäl att vänta en icke obetydlig tillökning i teaterkassan, bör således enligt vårt förmenande icke hafva mött, så mycket mindre som styrelserna för Köpenhamns och Kristianias teatrar på detta sätt förfarit, då det gällt svenska dramatiska originalarbeten. Hade verkligen en sådan omöjlighet förefunnits och varit oöfvervinnelig, då ligger deri en nödvändighet att se till att med första en mellanrikslag kommer till stånd, som kan sätta en gräns för vanan att utan vidare taga och använda för sina ändamål det första bästa, som påträffas, utan att författarne få så mycket som ett svar på sina anmärkningar vid det mindre honnetta förfarandet. Hvad angår hr Björnsons andra fordran att, i fall ,, Maria Stuart i Skottland skulle på svenska scenen uppföras, få öfvervaka dess inöfvande och se till, att stycket så sättes i scen och uppfattas, som han tänkt sig det, så vilja vi äfven häri gifva honom rätt. I stället för att äfven i detta afseende gifva ett nekande svar, borde vår teater-direktion, som väl icke eger så öfvermåttan djup estetisk blick och bildning, att icke några goda råd då och då kunna vara till gagns, hafva med nöje mottagit ett sådant anbud. Hr Björnson är dock en man, som förstår sådana saker, och derför föreställa vi oss, att hans uppfattning af ett och annat i poetiskt och sceniskt afseende icke skulle hafva varit utan nytta för våra sceniska artister, hvilka, i samma mån de verkligen förtjena detta namn, gerna lyssna till och taga i öfrervägande hvarje i konstens intresse på ett humant sätt meddelad upplysning.