Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 maj 1868, sida 1

till Ava, och båda stränderna blifva åter franska. Jag hade lärt känna dessa detaljer i strafkkoloniens bibliotek. Jag hade till och med följt flodens lopp på en karta, upprättad år 1674 af jesuiterna. Men jag hade trott att Tapanoni hade delat samma öde som alla indianska nybyggen, hvilka fortfara endast några få år. Denna by oroade mig. Jag skulle ej hafva fruktat vildarne; men en by, som stod i handelsförbindelser med Guyanas städer, måste jag undvika så mycket som möjligt. Jag dolde omsorgsfullt min båt, och en mörk natt lyckades jag att obemärkt passera förbi Tapanoni. Två dagsresor derifrån befann jag mig hos Boninegrerna, hvilka lyda under Frankrike, utan att ens ana det. Jag tror utan egenkärlek, att om jag hade kännt den minsta ärelystnad, skulle Bonihöfdingen genast hafva utnämnt mig till sin efterträdare, så förtjust blef han i min kokkonst. Han skulle hafva behållit mig till sitt sista andetag som sin öfverköksmästare, men detta öfverensstämde ej med mina planer. Jag ville gerna göra Cecil till prinsessa, men genast, utan dröjsmål, samt under mera civiliserade förhållanden. Den hederlige negern erfor med verklig smärta, att jag ej kunde uppskjuta min afresa ända till hans saliga hädanfärd. Han sökte på allt möjligt sätt öfvertala mig att stanna, men då han såg att han ej lyckades, kysste han mig, skrattande och gråtande på samma gång. Jag kände mig temligen orolig vid åsynen af hans väldiga hvita tandrader. Han los