Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 maj 1868, sida 2

då hon hade öppnat dem båda, slog hor ihop sina små händer i förtjusning. — Lull, lull, lull! ropade hon. Hon va ej fullt två år gammal och kunde ej änm sammanbinda sina ord, men fann likvä utvägar att uttrycka sin glädje samt för må en att dela den. — Lull, lull, lull! upprepade hon med uttrycksfulla åtbörder. . Hon uppgat slutligen det rop jag fruktade: — Mamma! Mamma! — Hon konimer, — om en stund, — stammade jag. Och för av: förströ henne klättrade jag upp bland slingerväxieraa träden och plockade henne en stor blombukett. Medan hon lekte med dessa blommor, började jag tänka på frukosten. Äfven denna gång lyckades mina efterforskningar enligt önskan. Några steg från vår oas fann jag en mängd kassikbon, hängande likt flaskor samt gruppvis vid grenarne, som svigtade under deras tyngd. Fåglarne läto ej plundra sig utan att göra invändningar; de bildade en tät skara i de närstående träden samt öfverhopade mig med hvisslingar och smädeskri. Men hungrig mage är döf; jag fortsatte min insamling, dock med urskiljning, ty rummet i min paketbåt tillät ej någon öfverlastning. För barnet förflöt dagen under en beständig glädje. Oupphörligt ropade hon sitt ,,lull, lull! — Små, förtjusande egoister! Tanken på modern framstod endast ett par, tre gånger hos denna lilla, berusad af naturens varma utdunstningar, hvilka hitintills varit henne obekanta. Vid nattens inbrott slötos hennes ögonlock af tröttheten. Jag hade ej glömt