Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 maj 1868, sida 2

Hon föll, — och droppar af moderns blod stänkte på barnets bädd. Surypåre afbröt härvid sin berättelse och började snyfta. : Efter några minuter frågade Trelauney: — Eger ni styrka att fortfara, eller skola vi uppskjuta skildringen af edra olyckor? — Jag har börjat och jag skall också sluta. Man har behof af att bigta sig här i lifvet, och jag bigtar mig för er som för Gud, hvilken vet allt. Det smärtsammaste är nu förbi, — och dessutom skola vi hädanefter endast tala om Cecile. Han stödde sin brutna axel mot en kudde och fortfor: — Min ställning var verkligen ohygglig. Ett lik på golfvet, ett slumrande barn; lägg dertill att qvällen började nalkas och tillät mig ej mera en hastig flykt. Jag tillslöt ögonen, upplyftade Martines lik och lade det på sängen. Jag betäckte offret med våra hvitaste lakan och vände hennes ansigte mot väggen; hon ingaf mig fruktan i skymningen. Derefter satte jag mig bredvid den döda och öfverlade. i Barnet sof alltjemt. Jag måste fly, men huru, åt hvilket håll i dessa okända trakter? Äfventyra mig landvägen till Atlantiska oceanen, var att utsätta mig för att råka in på de väl bevakade fransyska besittningarne. Färdas utför floden Maroni och i någon indiansk by afvakta ett tillfälle att komma ombord på något fartyg, det var att öfverlemna mig sjelf i mina förföljares händer. Sedan brottet blifvit upptäckt, skulle alla efterspaningar naturligtvis riktas åt detta håll. Det återstod mig att gå uppför floden, som har