Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 maj 1868, sida 2

nästa Påskhögtid ville gå till nattvarden, nekade presterna absolvera honom, innan han försonat sig med Toroneche. Han gick då till henne, men emottogs med förebråelser och de bittraste sanningar. Äfven han tog humör och hotade; hvarpå hon kallt svarade, att ännu hade ingen Negus mördat sin gemål, och han skulle icke våga att vara den förste, som gaf ett sådant exempel. Slagen gick Teodorus tillbaka till presterna och fullbordade sin bikt, bekände sig vara den störste syndare i Abyssinien, med de bästa föresatser, dem djefvulen som oftast omintetgjorde; lofvade bättring; afskedade mätressen — och tog efter Påsk en ny. Vid allt hvad han företager ser han alltid på effekten och uppträder teatraliskt, eller, som abyssinierna säga: ,fakerer (gloriosus). Alla hans gester och hans röst äro i Ludvig den fjortondes stil; ingen förmår bättre än han att presidera i en församling. Hans talförhet, lysande och snillrik, förfelar sällan sitt syfte, och hans bref äro mönster af amhariska språket. Den halft klosterliga uppfostran, han erhöll, har dock lemnat spår, och mången gång har teologen utfört opolitiska handlingar, som konungen nog velat underlåta. När för 7 år sedan Frankrike uppmanade honom att tillåta katolska läran fritt predikas i landet, svarade han i ett karakteristiskt bref: Det är verkligen en skam, att kristenheten delat sig i fem eller sex fiendtliga partier, under det Islam framter ett enda, fast förenadt förbund. Hvarföre kan ej ett allmänt Koncilium sammanträda, för att öfverenskomma om en allmän kyrkodoktrin? Kristendomens fem patriarker i Rom, Konstantinopel, Alexandria, Antiochia och Jerusalem borde då besluta, huruvida kristenheten bör hafva ett öfverhufvud, och för det andra hvar detta bör vistas, i Rom eller annorstädes. Beslutet i en sådan församling vill jag gerna underkasta mig; men till dess förblifver jag vid mina fäders tro och låter icke heller i mitt rike predika någon annan; ty i en väl regerad stat får icke finnas två olika religioner. För att vara abyssinier, är Teodorus mycket bildad. Han är ganska bevandrad: i den egna national-litteraturen och känner temligen tillståndet i Europa. Hvad vår civilisation beträffar, har han hög tanke om dess materiella fördelar; men om vesterns moraliska förträfflighet är han icke rätt öfvertygad. Och denna hans mening beror derpå, att 5; af de europer, dem nyfikenhet eller handelslust fört till hans land, ingalunda betett sig så, att de gjort frankiska namnet ära. Med sådana åsigter är konungen föga benägen att främja sina landsmäns utvandring till europeiska och muhamedanska länder; och fastän han icke vågar hindra de fromma Ancharas att vallfärda till Jerusalem, gör han vid deras återkomst allt att afskrämma andra från vidare utflykter, genom att offentligt examinera dem öfver deras resa. De förtälja då om förlofvade landets sterila jordmån, med ett stort saltmoras i midten, o. s. v., och derpå anmärker han: , När det står så illa till med det land, Gud sjelf utvalde för sitt eget folk, hurudana måtte då de öfriga länderna vara! Låtom oss tacka Gud, mina vänner, att vi blifvit födda i det jordens paradis, man kallar Abyssinien! Teodori personliga tapperhet är obestridlig; vid sitt härskri ,,Abiah Sanghia störtar han sig på fienden med oemotståndlig lan. Den strategiska talenten är väl icke så utmärkt, utan hemligheten af hans framgång består i hastigheten och hemlighetsfullheten af hans operationer. Efter några dagars ro, t. ex., bekommer armen ordres att nästa morgon vara färdig att marschera söderut; men en timme derefter bryter han upp med 5 å 600 ryttare och blir borta några dagar, utan att någon vet hvarthän han tagit vägen. Så kommer han plötsligt åter och då får man veta, att han varit utei motsatt väderstreck, angripit och slagit fienden, härjat en provins eller plundrat en stad. Och dock är med denna vilda krigarenatur en mildare förenad, hvilken stämplar honom nästan till en helt annan menniska. Han antager sig faderlösa, sörjer för hela deras ställning, bortgifter dem och lemnar dem aldrig ur sigte. Barn älskar han utomordentligt och vänder sig, som han sjelf säger, bort från de falska hofmännen, för att hugna sig åt barnens oskuld, likasom man ur den dunkla kammaren vänder sig till himlens fria, friska luft. Det finns ingen bland er alla, säger han ofta till parasiterna, ,,som nånsin älskade mig. Uslingarne, som fylla mina fängelser, äro hckligare än