Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 maj 1868, sida 2

ensam och utan väktare. Man behandlade mig ej längre som fånge. Jag färdades hastigt utför floden, man hade lånat mig en lätt båt, och emedan den var obetydligt lastad, tillryggalade jag mina fem mil i timman utan synnerlig ansträngning. Jag hade den ovanliga lyckan att i byn träffa Galibis trollkarl, — det är namnet på denna indianstam, — hvilken jag annars kunnat få söka länge, ty de äro nomader, som aldrig ha någon fast boningsplats. Der de finna frukter på träden och tillräckligt fiske, slå de sig ned och stanna tills medlen för lifsuppehället äro uttömda. Då begifva de sig längre bort. De vilja ej höra talas om boskapsskötsel. Att göra sig till en oxes eller ett fårs tjenare, — aldrig! — — Hvilken tanke hafva då europberna om den menskliga naturens öfverlägsenhet? fråga de med förvåning. Sedan vi i hast ätit en bit och druckit ett glas, begåfvo vi oss genast ombord på den lilla farkosten. Oaktadt sina grundsatser om menniskonaturen, biträdde Gaibin mig vid årorna. Det tycks således cke vara nedsättande att ro. Sju timmar efter afresan befunno vi oss i min hydda, och Martine betraktade den nykomne utan att förstå någonting. Jag fattade hennes hand, som hon lemnade mig utan motstånd; men då hon hade kännt stynget if inympningen, uppgaf hon ett rop af ;fverraskning och kastade sig tillbaka i sängen, hvarefter det var omöjligt att förmå henne till något. Man måste använda ist. Jag aftog mina skor och öfverlemnade mina fötter åt konstmakaren. Marine såg på med en vild nyfikenhet. Sedan operationen försiggått, stack hon