Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 april 1868, sida 2

Här lades grunden till den intima politiska vänskapen mellan drottning Maria Öhristina och Narvaez, hvilken Narvaez alltid förblef trogen, trots enkedrottningens ombytlighet. Då slutligen Esparteros brist på statsmannaduglighet gifvit valen till cortes under våren 1843 en för honom ogynnsam utgång, skyndade Narvaez till Valencia. Trupperna gingo öfverallt öfver till honom, och två månader derefter höll han sitt intåg i Madrid, under det Espartero rådvill flydde till England. För att göra ett slut på regentskaperna, förklarade han drottning Isabella, som då knappt var 13 år, för myndig och trädde — efter ett par öfvergångsministerer — i Maj 1844 i spetsen för en ministör, sammansatt af hans eget parti, med uteslutande af de andra partier, som hjelpt honom till segren. Redan dessförinnan var han en gång mycket nära att förlora lifvet vid ett myteri af hans egna soldater, men sedan han blifvit minister, uppträdde han med mycken stränghet mot sina motståndare, införde krigstukt i armen, sökte åstadkomma ordning i finanserna och införa andra reformer, och för att få friare händer härvid tilltvang han sig 1845 af cortes en förändring i byråkratisk riktning utaf den af Espartero 1837 införda demokratiska författningen, efter mönster af den dåvarande franska författningen. Genast efter det han blifvit minister, hade han återkallat enkedrottningen. Men hans hårdhet och herrsklystnad förbittrade hans eget parti mot honom, och våren 1846 måste han afgå. Få veckor derefter störtade han sin efterträdare och tillgrep nu de våldsammaste åtgärder, som syntes afsedda att framkalla en revolution, och hvilka t. o. m. föranledde enkedrottningen att intrigera mot honom. Härigenom nödsakades Narvaez att på nytt afträda, efter att endast några veckor hafva stätt i spetsen för statsaffärerna, och då hans efterträdare Isturiz ville sända honom i ett slags förvisning som ambassadör till Paris, gick han i frivillig landsflykt till Bayonne. Sedan hans vänner Mon och Pidal kommit till statsrodret, lemnade Narvaez sin medverkan till de begge förmälningar som väckte sådant missnöje mot Ludvig Filips politik både i och utom Frankrike; han erhöll tillfölje häraf tillåtelse att öfvervara drottningens och hennes systers förmälning i Madrid i Januari 1847 och blef kort derefter utnämnd till ambassadör i Paris. Mons efterträdares oduglighet kommo snart Ludvig Filip och enkedrottning Maria Christina att önska Narvaez tillbaka i spetsen för regeringen, och i Okt. 1847 blef han ånyo ministerpresident. Under denna sin tredje ministere uppträdde han med större moderation än förut och utvecklade derjemte hela sin stora förmåga, och detta med den verkan, att Spanien endast obetydligt berördes af 1848 års rörelser, under det tvertom landets välstånd höjde sig genom administrativa och ekonomiska reformer, speciellt en liberal tulltariff. Han visade än ytterligare sin moderation genom att — straxt efter öfvertagandet af ministören — utnämna Espartero till senator och, då denne med anledning deraf återvände till Spanien, mottaga honom med öppen hjertlighet. Han gick äfven på annat sätt progressisterna till mötes och vann ,alla partiers förtroende till den grad, att cortes i Mars 1848 utnämnde honom till en slags diktator, för att gifva honom makt att undertrycka den rörelse, som på flera ställen börjat yttra sig, och hvilket äfven lyckades honom utan blodsutgjutelse, endast genom energiska åtgärder. Hans förhållande till utlandet var äfven lika fast. Det lyckades honom att komma i godt förhallande till den provisoriska regeringen i Frankrike, och då England begärde att drottningen skulle afskeda sin ,reaktionära,, minister, trotsade han denna begäran och utvisade dess ambassadör Bulwer, som inlätit sig i komplott med de liberale. Härigenom föranleddes en diplomatisk brytning med England, men dervid stannade det. Han undertryckte äfven ett uppror af Don Carlos son, grefven af Montemolin. Men hans politik led af en finre svaghet: ett alltför stort undseende för presterna, hvilket icke lät förena sig med liberala, om än moderata grundsatser. Han återgaf presterna de konfiskerade godsen och beredde nationen en förödmjukelse inför Frankrike genom sitt misslyckade försök att sommaren 1849 återinsätta påfven. Men han van icke presterna härigenom, och då tillika drottnin gen och hennes gemål voro missnöjda: med hans dominerandes ätt och med de inskränkningar han företagit i den dyra hofhållningen, förutsåg han sitt fall och tog plötsligen afsked i Januari 1851. Han begaf sig åter till Frankrike. Hans klerikale efterträdares oduglighet och godtycklighet bidrog än mera att framhålla hans kloka och kraftiga styrelse, men reaktionen var efter hans fall så våldsam, att det icke blef han och det moderata partiet, utan det progressistiska partiet, med Espartero i spetsen, som 1854 aflöste de klerikale. Sedan 0Donnel 1856 störtat Espartero, måste han emellertid i Oktober samma är lemna plats för Narvaez, hvilken nu hade en svårare ställning efter de vidtomfattande reformer, som Espartero infört och var hänvisad till att — i högre grad än förut — söka sitt stöd hos det konservativa och klerikala partiet. För att tillfredsställa detta parti, afskaffade han pressfriheten, inskränkte kommunalfriheten, m. m., och då han detta oaktadt icke blef understödd af regeringen, tog han afsked i Oktober 1857. Under några är tog han nu en mindre verksam del i det politiska lifvet, intilldess han i September 1864 ånyo blef ministerpresident. Han återkallade enkedrottningen, som flera år lefvat i Paris, och fick genom upplösande af cortes en afgjord majoritet i representationen, hvarigenom det blef honom möjligt att mot hofpartiet genomdrifva afträdandet utaf San Domingo. Den vigtigaste händelsen under denna hans femte minister är för öfrigt brytningen med Peru och Chili. Ett militäruppror i Sevilla, anstiftadt af general Prim — Esparteros efterträdare som ledare af det progressistiska partiet, som nu till en del blifvit antidynastiskt, eftersträfvande en förening med Portugal nnder det dervarande konungahuset— framkallade i Juni 1865 en rörelse i hela landet, som tvingade Narvaez att draga sig tillbaka. Hans efterträdare, ODonnel, som kan betecknas såsom chef för de lojala progressisterna, erkände genast konungariket Italien, hvilket Narvaez och hans företrädare ej velat. Sin sista ministör tillträdde Narvaez i Juli 1866, efter Prims misslyckade upprorsförsök, och han vann således sin sträfvan att dö i besittning af sin afgud — makten. AMERIKA. Kongressen i Washington har den 21, dennes nära nog enhälligt antagit ett lagförslag om naturaliserade, i hvilket det, då dessa uppehålla sig i utlandet, medgifves