Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 april 1868, sida 3

Rästegångsoch Polissaker. Poliskammaren. Ung bedragare. En 17-årig yngling vid namn Johan Andersson, som redan är straffad för 2:dra resan stöld, har af polisen blifvit häktad tör flera under de sednaste dagarne föröfvade stölder och bedrägerier och var han i forrgår inställd i poliskammaren. Så hade ban bland annnt. efter att den 3 dennes frigifvits trån fängelset, dagen derpå besökt hustru Brita Holmgren och, under uppgilt att han vore son till en länsman i Varbergstrakten, begärt att få inackordera sig hos henne under den tid han skulle bevista skolan. För inackorderingen hade han erbjudit 50 rdr i månaden, hvilken samma äfven hustru Holmgren var nöjd med. Dagen derpå hade han af henne blifvit bjuden på att deltaga i begrafningen af ett af hennes barn, och för att kunna presentera sig fördelaktigt hade han fått låna en sidenhalsduk, en nattkappa och ett par handskar. Men sedan procetsionen kommit till Nya kyrkogården hade han smugit sig bort samt lät sig icke mer afhöras. Hos en hustru Andersson hade han lyckats få qvarbo i 2:ne dagar, efter hvilken tid han aflägsnat sig, medtagande ett silfverur. En annan hustru, hvilken äfvenledes hade satt tro till hans uppgifter, mistade en portmonå med 4 rdr och en klädeströja. Ilos ytterligare tvenne hustrur hade han, allt under samma förevändning, qvarstannat en dag eller ett par, hvarefter han, då tillfälle gifvits, aflägsnat sig, sedan han tillgripit ett siltverur, ett guldörhänge, halsdukar m. m. i Vid förhöret erkände Johan Andersson alla tillgreppen. Han hade kallat sig än Oskar Johansson, än Johan Johansson, och uppgifvit för dem, med hvilka han träffade ötverenskommelse, att han skulle lyfta penningar på ett uppgitvet kontor. Målet remitterades till rådhusrätten och återfördes Andersson till cellen. — Målet angående den af urmakaregesällen Joh, August Nilsson den 23 sistl. månad foröfvade djerfva stöld af 2:ne guldur, 1 snusdosa, ringär m. m. i urmakaren P. I. Walläns butik vid Kungsgatan, förevar i poliskammaren ånyo i förrgår. Till förhöret hade blifvit inkalladurmalka. ren Zettergren i Boråg, hvilken berättade, att mlssog, som forut innehaft fjengt hos honom, en dag inkommit till honom samt begärt att få sälja ett guldur, som han uppgaf att han köpt i Norge. Detta hade Zettergren ej velat gå in nå A men slutligen tillbytt siv 2: mot ett mindre gulaoch ett silfverur jemte 2 idr i penningar och några cigarrer. Han hade dorvid handiat god ira orh först några dagar derefter blifvit underrättad om, att det var slulet. Uret var ännu i hans ego och skulle han med första återlemna det. Nilsson nekade äfven vid detta förhör med stor fräckhet till stölden och att ha bortbytt uret. Han hade visserligen varit i Borås, men ej då besökt Zettergren, hvadan dennes alla uppgitter varo falska, För vidare bevisning uppsköts målet till näsva Tisdag. Ö l j ) Ett bättre och äfyen med sedvanorna mer öfverensstammande förslag torde följande vara: man bibehålle det uråldriga, äfven inom de gamla fralseslägterna gängse bruket att uppkalla sig efter fadren, så att t. ex. en Harald, som är son af en Arvid, kallar sig Harald Arvidsson; men till detia personliga tillnamn bör fogas ett i arf gående slägtnamn, antingen man nu, der detta låter sig göra, vill upptaga födernegårdens benämning, såsom plägseden är bland bönderna i Norge och såsom brukligt var inom den forntida feodaladeln, eller vill hemta sitt namn annorstädes ifrån, t. ex. från naturföremål. berg, floder, skogar o. s. v. i hembygden. Soldatsoner böra bibshålla och åt sina a comlingar öfverlemna de ofta välklingande namn deras fäder burit såsom krigare. Fantasien har här fritt utrymme och bör lätt nog kunna finna ett namn, som antyder på slägtens urspri ig eller traditioner. De många slägtuamnen i Sverge, som ändas med som, böra icke, synes det oss, förökas med hela den mängd af slägtnamn, som skulle uppkomma, när bönderna allmänt antoge sådana.