Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 april 1868, sida 3

lerretiteln bland bö derna. En korrespondent från Eslöf till Carlshamns Allehanda anstaller bland annat foljande betraktelser öfver den nuvarande bonde-tililaturen: Hvarje riksdagsfullmaktig kallas numera för herre. Man gjorde sig i början lustig öfver derma benämning. Huru löjligt t. ex. att kalla Jöns Persson, förmodligen klädd i småländska bockskinnsbyxor, herr Jöns Persson. Men hvarföre icke? Svenska folket är ju sin egen herre (12) Hafva då icke dess ombud rätt att kallas: herrar? Ja, har icke hvarje fri svensk bonde rättighet att kallas herre? Jag hörde nyligen, i ett samqväm, en prest yttra sig sålunda: ,Ingen är så oberoende som bonden, isynnerhet om han icke har för stora skulder. Han är konung på sin gård. Tjenstemännen, från väktaren på tronen, regenten, ned till väktaren i tornet — kanske jag i stället bort säga: ända upp till väktaren i tornet, ty denne är på ett sätt den högst uppsatte, — tjenstemännen, söger jag, från den högste till den lägste, äro beroende, de äro tjenare. Den sjelsegande bonden är ingens tjenare; han är herre. Man har icke forut gitvit honom detta erkännande; men han börjar nu få ut sin råttgi detta afseende. ,Jag tjenstgjorde, fortfor han vidare, ,i en församling, uti hvilken en pojke uppfostrades på socknens bekostnad. Han sattes i skomakarelära uti närmaste stad. Efter någon tids förlopp kom han på besök i sin hembygd, klädd i en aflagd herre-rock, med en, likaledes kasserad, herre-hatc på sitt af pomada stinkande hutvud. En ansedd bonde, hos hvilken han innehart tjenst såsom vaktpojke, helsade honom: go dag, Pål, hur står till med dig? Med en forsmädlig min svarade denne: tack ska du ha, hur mår du sjelf? Denne som insåg, att han sårat den narraktige pojkens egenkärlek, roade sig med att kalla honom herre. Öiver denna titel fann sig narren belåten och svarade hofligt, dock utan att benämna honom med samma ord, utan helt enkelt med hans föroch efternamn. Huru många sådana narrar, slutade kan, finnas icke, som tro att man är en berre, derföre att man är klädd i rock och efterapar herr fasoner. Och huru mången annars klok och äfven bildad , herre kallar icke hvilken slusk som helst för herre, blott han har en rock på sig, men icke skäms att ,,dua den finaste, sjelfständigaste och aktningsvärdaste bonde, derföre att denne icke är klädd i rock, utan i tröja? Det ligger en djup sanning i dessa ord af den fördomsirie mannen. Innan jag vid detta tillfälle hörde denna sanning uttalas, hade jag hört den här och der hafva vunnit erkännande i lifvet, i verkligheten. För egen del har jag länge sökt att öfvervinna den gamla vanan att tilltala en bonde med t. ex.: Måns Svensson, utan: herr Svensson. Och jag får säga, att jag icke är den ende, som här i orten gitver bonden denna sin rätt. Ett kraftigt medel för detta tilltals allmännare bruk vore om allmogen bortlade det bruket att bilda sig tillnamn af fadrens förnamn, såsom då t. ex. Arvid Thorssons son Harald kallar sig: Harald Arvidsson i st. f., hvad jag skulle vilja föreslå, Harald Thorsson. Sålunda skulle verkliga familjenamn uppstå, hvilka bibehöllo sig alla slägter igenom. Arvid Thorssons söner komme således att heta t. ex. Iarald Thorsson, Ingvar Thorsson, Knut Thorsson o. s. v. och hans döttrar: Signe Thorsson, Ingeborg Thorsson, Ragnhild Thorsson i st. f. Arvidsdotter ). Dylika familjenamn skulle befrämja den rättmätiga herretiteln bland allmogen, ty det faller sig lättare att t. ex. säga: herr Månsson. än herr Ola Månsson, hr Persson än herr Jöns Persson. Mången skrattar måhända åt detta förslag. Men: skrattar bäst, som skrattar sist! Dumheten har begabbat mycket, för hvilket den dock till slut har sått böja sitt toma hufvud.