Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 april 1868, sida 2

blommor och frukter tillhöra er, ett tak, som känner, skyddar och älskar er! Är licke detta, i stort eller smått, hufvudmålet för menniskans sträfvan. Det första året förflöt utan särdeles lidanden och saknad. Jag tänkte ej på fädernejorden. Ha väl de fattiga något fädernesland? Stundom, då solen sjönk och fartygens master aftecknade sig met den genomskinliga himlen, hände det att jag tänkte på de båda spetsiga torn, som utmärka min födelsestads domkyrka, men arbetet, åt hvilket jag med ifver öfverlemnade mig, stäfjade snart dessa tankeutflygter. Jag hade fullkomnat mina studier; den välvillige direktören lånade oss de böcker, som kunde gagna oss; muraren hade äfven blifvit timmerman, ja, — tillochmed låssmed; nödvändigheten känner ingen lag. Jag var nästan fri. Jag gick och kom, dit mina mångfaldiga arbeten kallade mig, utan att öfvervakas. En morgon underrättade kamreraren mig, att jag var nästan rik. Hvem blef förvånad om inte jag? Det kan jag försäkra er. Se här huru jag, mig ovetande, hade blifvit kapitalist. Utom det arbete, som de deporterade äro skyldiga att verkställa åt staten, beviljar man dem dagligen två timmars rast, hvilken de kunna använda efter godtfinnande. Om de vilja arbeta, i stället för att sofra under denna tid, så är frukten af deras arbete deras egen tillhörighet. Jag tänkte aldrig ens derpå. Jag hade användt mina lediga stunder till att anbringa trälås för de dörrar, som