Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 april 1868, sida 3

hvarandra skilda klasser, hvilka i spektralanalytiskt hänseende hafva en bestämdt olika karakter. ufvergångsformer från den ena klassen till den andra Saknas dock icke, hvarförutan olikheter mellan stjernor, tillhörande samma klass, ofta förekomma, ehuru deras grundkarakter är densamma. För den första klassen kan stjernan a i hkonstellationen Lyran tjena såsom typ. Alla stjernor, tillhörande denna klass, innehålla vätgas. Spektralliniernas utseende synes dessutom gifva tillkänna, att några stjernor at denna klass hafva en betydligt högre värmegrad än de ötriga. Föröfrigt innehälla dessa stjernor magnesium och en af koksaltets beståndsdelar, natrium. Till den andra klassen höra stjernorna a i konstellationerna Hercules, Orion och Skorpionen m. fl. Denna klass innefattar en mängd färgade och oföränderliga stjernor. Secchi tror, att dessa stjernors antal är ganska stort, ehuru deras merendels svaga ljusstyrka lägger hinder i vägen för en noggrannare undersökning. Den tredje klassens stjernor representeras af vår egen sol och synas innehålla samma beståndsdelar som denna. Anmärkningsvärdt är det äfven, att stjernor af andra klassen företrädesvis finnas inom en viss trakt på himlen, nemligen inom Hundens och Harens konstellationer. Stjernorna af tredje klassen påträffas deremot i stort antal inom konstelfationerna Hvalfisken och Eridan. Då, såsom bekant är, månen och planeterna äro mörka kroppar, hvilka lysa endast med det ljus, de erhålla från solen, så är det icke möjligt att med spektralanalysens tillhjelp erhålla noggrann knoskap om dessa himlakroppars fysiska beskaffenhet. Alldeles värdelös blir dock icke denna undersökningsmetod äfven med hänseende till dem. Man vet, att solspektrum icke är fullkomligt lika, då solen står högt på himlen och då hon befinner sig nära horisonten. I sednare fallet visa sig nemligen linier i spektrum, hvilka antingen icke synas till eller äro högst otydliga i det förra. Dessa linier uppkomma således i jordens atmosfer. Då solen står nära horisonten, har solstrålen en längre väg att tillryggalägga genom jordens amosfer, och härigenom förorsakas en absorption af vissa ljussorter, hvarifrån de nämnda linierna leda sitt ursprung. I fall planeterna ega atmosferer likasom jorden, så kunna dylika absorptionslinier lätt uppstå i det från dem till jorden återkastade selljuset. Såsom härstädes en gång förut blifvit meddeladt, hafva Huggins och Miller på detta sätt lyckats ådagalägga, att efter all sannolikhet planeten Jupiters atmosfer är likartad med jordens, eller att åtminstone en af beståndsdelarne är ger mensam för dem båda. Under det sistförflutna året har Huggins ensam på spektralanalytisk väg undersökt planeten Mars. I det från planetens ljus erhållna spektrum visade sig grupper af fina linier i den blå indigofärgade delen af spektrum; men ljusets obetydliga styrka tillät icke Huggins att med tillförlitlighet afgöra om dessa linier borde anses uppkomna i planetens atmosfer, eller voro desamma som förekomma i denna del af solens spektrum. I den röda delen af spektrum såg Iuggins en mängd tydliga linier, af hvilka åtminstone en icke förekommer i solspektrum. Denna måste således vara förorsakad genom absorption i planetens atmosfer. Vid ett annat tillfälle varseblef samme forskare flera fina linier på båda sidor om den Frauenhoferska dubbellinien D. Det lyckades nu Huggins att visa, och detta synes oss vara det vigtigaste af hans iakttagelse, att dessa linier äro desamma som de, hvilka endast visa sig i solspektrum, då solen står lågt öfver horisonten, och som derföre måste anses uppkomma genom absorption i jordens atmosfer. Att de linier, som Huggins såg i planetens spektrum icke uppkemmo genem absorption i jordens atmosfer vid ljusets gång genom densamma, bevisades deraf, att i det spektrum, som erhölls från månen, hvilken vid observationstillfället stod lågt öfver horisonten, de ifrågavarande linierna icke visade sig. Man eger således af dessa iakttagelser rätt till den slutsatsen, att atmosferen på planeten Mars innehåller beståndsdelar, som med största grad af sannolikhet kunna antagas vara desamma, som förefinnas i jordens atmosfer. För öfrigt leda Huggins iakttagelser till den slutsatsen, att planeten Mars rödaktiga färg icke härleder sig från hans atmosfer, utan från den underliggande fasta eller flytande ytan; en slutsats, som till alla delar bekräftas af astronomiska observationer af annat slag. Det är allmänt bekant, att värmet har förmågan att utvidga kroppar såväl i fast som i flytande och luftformigt tillstånd. Från denna naturlag har man ända till den sista tiden icke känt mer än ett enda undantag, och detta gäller vattnet, hvars volym är större vid Å 4 grader än vid fryspunkten. Analogt är förhållandet med koksaltlösningar. För några år sedan upptäcktes att åtskilliga kristaller i vissa riktningar sammandraga sig, då temperaturen höjes, hvaremot de i andra riktningar följa den allmänna lagen. Under sista året har Fizeau visat, att jodsilfver såväl i amorft tillstånd som kristalliseradt förminskar sin volym, då dess temperatur stiger. Bland fasta kroppar är jodsilfver den enda, som från den allmänna lagen gör undantag. Genom Faradapys upptäckt af den galvaniska induktionen, för snart 40 år sedan, erhöll vetenskapen ett medel att frambringa galvaniska strömmar genom mekaniskt arbete, eller, såsom man med rätta kan säga, att förvandla mekaniskt arbete i galvanisk elektricitet. Såsom bekant är, tillgår detta bland annat på det sätt, att ankaret till en vanlig magnet omgifves med öfverspunnen metalltråd, i hvilket fall en galvanisk ström uppkommer i tråden, så snart ankaret aflagsnas ifrån eller närmas intill magnetens poler. Det är på detta sätt galvaniska strömmar bildas i de allmänt kända magnetoelektriska induktionsapparaterna. De strömmar, som på detta sätt under vanliga förhållanden hitintills kunnat åstadkommas, äro dock icke synnerligen starka. Strömmens styrka beror till hufvudsaklig del på magnetens kraft, och denna senare har man icke kunnat uppdrifva öfver en viss gräns. Man har således hitintills endast i mindre skala lyckats förvandla mekaniskt arbete i galvaniska strömmar. Det är dock lätt att inse, huru vigtigt det skulle vara att på detta sätt kunna åstadkomma galvaniska strömmar af stor intensitet. Dessa ega flere egenskaper, hvilka bäde för vetenskapen och industrien skulle blifva at mycken nytta. I detta hänseende hafva under de båda sista åren några undersökningar blifvit jorda, hvilka äro af stor betydelse, och som derföre äfven mycket tagit den allmänna uppmärksamheten i anspråk. En engelsman, Wilde, synes vara den förste, som lyckats genom nya anorduingar att i större skala törvandla mekaniskt arbete i elektriska strömmar. Han förfor härmed på följande sätt: Sex stålmagneter, af hvilka hvardera förmådde bära 10 få. sammanställdes parallelt vid sidan at hvarandra, och mellan deras poler roterade ett ankare, på hvilket öfverspunnen ledningstråd var upplindad. Då de uppkomna induktionsströmmarne för hvarje halft omlopp hos ankaret ändra riktning, så begagnades en passande tillställning för att rikta dem alla åt samma håll. Den på detta sätt erhållna induktionsströmmen användes för att magnetisera en elektromagnet af större dimensioner. Med den induktionsström, som åstadkoms af denna elektromagnets roterande ankare, magnetiserade en annan elektromagnet, som var ännu större än den förra.! I ledningstråden omkring det roterande ankaret