Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 april 1868, sida 3

ådagalades, att Koschell der blifvit förvunnen till äktenskapsbrott och att han i öfrigt mot sin hustru handlat på ett ovärdigt och upprörande sätt. En piga, Maria Thunstedt, som förr tjenat hos Koschell, lät åklagaren framlemna en skrift, hvari han yrkade att Koschell måtte stånda laga ansvar för det han vid särskilta tillfällen och på mångfaldigt sätt misshandlat henne under den tid hon varit i hans tjenst. Rätten förklarade sig ej befogad att upptaga detta mål, men det skall remitteras till vederbörlig domstol. De vittnen, som hördes, hade ej något väsendtligt att upplysa. Åklagaren gjorde nu en sammanfattning af de omständigheter, som i målet förekommit, påpekande dervid, bland annat, att medan, såsom följder af den utaf Koschell föregifna brottningen emellan bonom och Engström, å den sistnämndas lik funnos icke mindre än 9 större blånader förutom en mängd mindre sådane och det till myckenhet afslitna håret, så hade deremot Koschell icke visat sig det minsta skadad; samt framställde derefter sina slutpåståenden, hvilka gingo ut på, att, då Koschell, som antages hafva velat våldtaga Engström och dervid mött motstånd, icke blott tilltogat henne de meranämnda skadorna utan äfven tagit henne af daga, han måtte få umgälla detta sitt brott enlgt 14 kap. 1 5 strafflagen af den 16 Febr. 1864). Då domaren sedermera vände sig till Koschell med det spörjsmål, om han icke hade någon annan bekännelse att afgifva, svarade Koschell nekande, hvarefter domaren gjorde honom uppmärksam först derpå att läkaren, som förrättat obduktionen å Engströms lik, tagit på sin ed dels att E. icke är skuren med en täljknif, utan med ett hvassare instrument, antagligen den förut förebragta rakknifven, och dels att E. icke blifvit skuren två gånger utan endast en, — tvenne omständigheter, som juridiskt vederlade hvad Koschell bittills i sådant afseende uppgifvit, — samt sedermera derpå, att under det K. uppgifvit att vid hans andra inträde i sängkammaren blodet skulle hafva kolkat ur såret å Engströms hals, så ha deremot de båda vittnen, som straxt efter honom kommo in i sängkammaren, förklarat, att såret redan var torrt och att blodet lefrat sig. På domarens förnyade fråga dels om han icke, för att lugna sitt samvete och för att bringa sanningen i dagen, ville afgifva en annan berättelse, och dels om han för en bekännelses afläggande funne sig besvärad af de många tillstädesvarande, svarade Koschell åter nej. Efter en stunds enskild öfverläggning afkunnade rätten det beslut, att densamma ansett sig böra, innan den fällde sin dom, infordra sundhetskollegii yttrande öfver åtskilliga, särskildt uppräknade omständigheter vid Engströms död, hvarför ransakningsbandlingarne komma att genom konungens befallningshafvande till sundhetskollegium öfversändas. Emellertid skulle Koschell fortfarande hållas häktad.